Kortspel och spelkort hör till kulturarvet i lika hög grad som folkmusik, litteratur och arkitektur. På många ställen utgör regionala kortspel och kortlekar en del av den lokala identiteten. År 2016 förklarade UNESCO att kortspelet perlaggen som spelas i Tyrolen i Österrike och i Sydtyrolen i Italien utgör en del av det immateriella kulturarvet.
Trots att det ökande utbudet av andra förströelser gör att kortspelandet generellt sett minskar, finns det skäl att dokumentera och hålla liv i denna del av kulturarvet. Den här webbsidan kommer förhoppningsvis att bidra till det. Fokus kommer att vara regionala kortspel och kortspel som har fallit ur modet men som fortfarande är värda vår uppmärksamhet. Kort sagt handlar det framförallt om spel som inte har kommit med i den vanliga spellitteraturen. Namnet på hemsidan är hämtat från boken Lyckans Talisman, som kom ut i början av 1800-talet och är en av de äldsta spelböckerna i Sverige.
Kortleken är inte bara en del av det förgångna. Även i vårt moderna samhälle är det ett förvånansvärt enkelt och kompakt verktyg för att kunna spela en stor mängd tankeväckande och underhållande spel.
Det finns många termer och moment som går igen i de flesta kortspel och som kommer bli onödigt repetitivt att förklara i varje spelbeskrivning. Bilden till höger visar några viktiga termer vid kortspelsbordet som läsaren förutsätts känna till. Den spelare som blandar kortleken och delar ut korten kallas giv eller givare. Spelaren till höger om givaren skall kupera kortleken innan korten delas ut. Spelaren till vänster om givaren kallas förhand. Det är normalt förhand som först får kort, och givaren fortsätter sedan dela ut korten medsols så att hen själv är den som sist får kort. Om många kort delas ut, görs det ofta i flera varv. Kort som blir över men skall användas i det fortsatta spelet placeras i en hög mitt på bordet och kallas för talong.
Andra termer som är viktiga att känna till är giv (i betydelsen spelomgång), hand, stick, följa färg, sang, trumf, sidofärg och kontrakt. Nedan ges mer utförliga beskrivningar av olika termer och traditioner i samband med kortspel.
Olika former av knack var mycket populära i Sverige under 1800-talet. Spelarna fick tre kort var och måste ange om de ”gick med” genom att knacka i bordet. Trumf bestämdes i förväg genom att slå upp det översta kortet i talongen. Den som gick med åtog sig att ta minst ett stick. Om det lyckades fick spelaren en tredjedel av potten per taget stick, men om det misslyckades fick spelaren betala hela pottens värde. Köpknack innebar att spelare som gick med fick chansen att förbättra handen genom att köpa kort innan sticktagningen började.
I dag spelas framförallt olika former av svängknack. Trumfen bestäms här inte i förväg, utan den första spelaren som går med – man säger att spelaren svänger – får välja trumf från två kort som slås upp från talongen. Först beskrivs en äldre variant av svängknack från 1950, sedan två moderna varianter:
I de italienska och österrikiska delarna av Tyrolen och i södra delen av Bayern spelas ett fascinerande kortspel, som närmast kan beskrivas som ett slags blandning av knack, femkort och poker. Spelarna får tre kort var och skall försöka ta sista sticket, men kan under sticktagningen höja insatsen och även satsa på att de har högst kort i vissa färger eller den bästa av vissa förutbestämda kombinationer. Spelet heter bieten, vilket betyder ”bjuda”, och är väl värt att prova för svenska knackentusiaster.
I början av 1800-talet förbjöds ett hasardspel i den österrikisk-ungerska dubbelmonarkin som kallades mauscheln eller vierblatt. Spelarna fick fyra kort var, och ett kort slogs upp för att ange trumf. Den som blev spelförare förband sig att ta minst två av de fyra sticken, medan övriga spelare som gick med måste ta minst ett stick. Spelet lär enligt uppgift fortfarande vara populärt i stora delar av Österrike. Mauscheln verkar inte ha nått Sverige, men är känt i Danmark under namnet mousel eller mausel och har där även fått tillnamnet jylländsk poker. Förbjuden frukt smakar som bekant bäst, så varför inte prova på någon variant av mauscheln? Här följer reglerna för det danska spelet.
Lanterloo är ett historiskt engelskt spel som spelas med fem kort. En spelare med alla korten i samma färg har flush och vinner omedelbart hela potten. Om ingen har flush, får spelarna deklarera om de går med i spelet. En spelare som går med förbinder sig att ta minst ett stick. Namnet på spelet förenklades ganska snart till loo. Lanterloo är känt även i Sverige, under namnet lanter. I två svenska spelböcker från 1800-talet återges regler för ett spel som också kallas lanter, men som spelas med fyra kort och verkar vara en märklig syntes av mousel, lanterloo och polskt pass (se nedan). Jag vet inte hur utbredd denna variant var – lanter nämns i övriga svenska källor bara vid namn utan att reglerna beskrivs närmare – men denna form av lanter har viss charm och reglerna återges därför här.
Som ett kuriosum kan nämnas att det finns ett gammalt uttryck, ”spela lanter med någon”, som betyder att man driver gäck med någon.
Sticktagningsspel med fem kort på handen har varit mycket populära, både i Sverige och internationellt. Målsättningen kan vara antingen att ta minst ett stick och få andel i en pott för varje taget stick – motsvarande principen för knack –, att bli spelförare och ta minst tre av de fem sticken eller att ta det sista sticket.
Rams är känt sedan början av 1800-talet och har enligt spelexperten David Parlett förmodligen sitt urspung någonstans i Frankrike, Alsace eller Belgien. Det har spritt sig till många länder och är känt under namn som rammes, rems, ramsch, ramschen, ramscheln, ramsen, rounce och ramina. Spelarna får betalt för varje taget stick, men det finns två olika sätt att tillgodoräkna sig vinsten. Man kan spela så att varje spelare startar på en viss poäng. Spelarna får sedan räkna ner en poäng per taget stick, och den som först kommer ner till noll vinner hela potten. Varje pott kan också delas upp direkt i proportion till antalet tagna stick. I Sverige har rams främst spelats på det förstnämnda sättet.
Här följer fyra varianter av rams. Först kommer regler från Mattmar i Jämtland, där spelet fortfarande är populärt. Sedan följer reglerna för norrlandsknack, som i själva verket är en variant av rams och först publicerades i spelboken Kortoxen 1949. Den tredje uppsättningen regler har hämtats från en engelsk spelbok. Här delas potten upp direkt efter varje giv. Sist ges en dansk variant av rams, där man räknar ner poängen, men istället för att utse en vinnare förlorar den som sist når nollan. (Det danska spelet har också figurerat i svenska spelböcker under det oegentliga namnet mulle.)
Polskt pass eller pass var ett av de populäraste hasardspelen i Sverige fram till ungefär 1840-talet, då det trängdes ut av knack. Spelföraren skall ta tre av fem stick eller – om ingen tar tre stick – vara den som först tar två. Trots namnet, finns det inget som pekar på att spelet skulle vara av polskt ursprung. ”Polskt pass” anspelar förmodligen på uttrycket ”polsk riksdag”, som betyder att ett möte är oordnat eller att man har svårt att komma till ett beslut. Förhand tillåts avvisa färgen på ett uppslaget kort som trumf i den första budrundan, men sedan ändå välja den uppslagna färgen som trumf i den andra budrundan – hens första pass är med andra ord ett obeslutsamt ”polskt” pass som ändras av hens andra bud. Spelet är både intressant och underhållande och väl värt att bekanta sig med.
Femkort är ett klassiskt hasardspel som omnämns redan i Georg Stiernhielms episka dikt Hercules från mitten av 1600-talet. Det brukar räknas till de ”svenska” spelen, men är känt även i Danmark och den äldsta kända regelbeskrivningen återfinns i en dansk bok från 1774. Spelet går ut på att vinna det sista av fem spelade stick och därmed ta hem en pott. Femkort är känt också under namn som sista stick och bondpass. Det sistnämnda anspelar på att spelet skulle vara en enkel ”bondvariant” av polskt pass.
Rödskägg räknas till de svenska spelen och är känt sedan början av 1900-talet. Spelarna bjuder hur många av sex möjliga stick de tror sig kunna ta, och den som bjuder högst blir spelförare. Spelföraren får den ovanliga fördelen att spela ut till varje stick. (Många spelböcker säger att vinnaren av ett stick spelar ut till nästa, men ingen av mina uppgiftslämnare som själv spelar rödskägg spelar på det sättet.) Man räknar ner från tolv poäng, och spelarna får dra av en poäng per taget stick. Spelet går ut på att först komma ner till noll. Ursprungligen spelades det om pengar, men numera är det ett rent familjespel.
Rödskägg är kanske mest känt för sina omständliga ritualer, till exempel att givaren måste säga ”knack för kort och felgiv” när korten har delats ut. Spelare som missar att utföra en ritual eller som inte tar utlovat antal stick åker upp fem poäng i protokollet. Spelet kallas därför ibland också fem opp.
Nedan presenteras tre varianter av rödskägg. Den första kommer från Skåne. Den andra är en variant från Uppland som spelas som ett utfallsnegativt spel, det vill säga man utser en förlorare snarare än en vinnare. Den tredje är en variant från ett spelhäfte där man valt att justera poängskalan. Det är inte alla spelare som uppskattar att spela med ovannämnda ritualer. I varianterna nedan är det bara den från Uppland som har tagit med dem.
Här ges också en sammanställning av beskrivningarna av rödskägg i spellitteraturen. I dessa varianter är det alltid vinnaren av ett stick som spelar ut till nästa. I mitt tycke blir det intressantare budgivning, om man istället låter spelföraren spela ut till alla stick.
Whist växte fram i England i början av 1700-talet från det äldre spelet ruff and honours. Med sin enkla och logiska struktur blev whist snabbt mycket populärt och visade sig dessutom ha stor potential för att vidareutvecklas. Under 1800-talet växte många nya varianter fram. Bridge whist från 1890-talet ledde så småningom fram till dagens kontraktsbridge.
Ett steg på vägen från whist till bridge var préférence-whist eller préférence, som förmodligen uppfanns i Ryssland någon gång i mitten av 1800-talet. Spelet fick sitt namn av att man införde en rangordning mellan färgerna och att den som erbjöd sig att spela med den högst rankade trumffärgen fick bli spelförare. Préférence blev snabbt populärt i Sverige och fick här smeknamnet priffe. Priffe vidareutvecklades i Sverige och blev tillsammans med vira ett av de mest populära kortspelen fram till mellankrigstiden, då det började trängas ut av kontraktsbridge. Här presenteras de regler som utkristalliserades i början av 1900-talet. Personer som är intresserade av att spela priffe kan kontakta Facebook-gruppen Vi som spelar priffe!.
I priffe finns det fyra spelbara kontrakt: två trumfkontrakt, ett negativt sangkontrakt och ett positivt sangkontrakt. Trumfkontrakten bjöds oftast över eller blockerades av sangkontrakten. Så småningom uppkom en förenklad variant av spelet som kallades fyrmanswhist eller svensk whist och där man endast kunde spela i sang. Det har varit den dominerande formen av whist i Sverige sedan 1950-talet. När man säger att man skall spela whist, är det således normalt inte den klassiska engelska varianten som avses.
Namnet fyrmanswhist antyder att det också finns whistvarianter för andra spelarantal än fyra. Under 1800-talet fanns det flera varianter för tre personer där man delade ut fyra händer, men där en av spelarna fick hantera två händer. De är kända under namn som dummy whist eller träkarl. I Norge uppstod i slutet av 1800-talet ett whistliknande spel för tre som heter sprøite, där den fjärde handen istället utgjorde talong. Spelarna fick i tur och ordning chansen att köpa talongen i utbyte mot minuspoäng i protokollet eller betalning till en pott.
Det norska spelet spred sig till Sverige under namnet spröt och gav så småningom upphov till en hel flora av närbesläktade spel med namn som mulle, Tre Belli, trebello, tribello och (svensk) tremanswhist. (Mer information om namnet mulle.) På Island är spelet känt som manni. Spelen var mycket populära under första halvan av 1900-talet. Här ges reglerna för två spel i denna grupp:
Plump är den svenska versionen av en internationell klassiker som går ut på att spelarna skall ta exakt det antal stick de har bjudit. Spelet kallades ursprungligen för beredskapswhist eller beredskap i Sverige, eftersom det populariserades under beredskapsåren 1939–1945. Det bygger ytterst på en engelsk föregångare som heter Oh! Well och är känd sedan början av 1930-talet. Olika varianter av Oh! Well har spridit sig till många olika länder och är kända under många olika namn, i det engelska språkområdet till exempel Oh Hell!, blackout och contract whist.
Lomber är ett klassiskt sticktagningsspel av spanskt ursprung som spelas av tre spelare. Det ursprungliga spanska namnet på spelet var hombre, vilket betyder ”man” och syftar på spelföraren som alltid spelar ensam mot övriga två spelare. Lombers betydelse för utvecklingen av kortspel i Europa kan knappast överskattas. Det var det första spelet där man bjöd om rätten att välja trumffärg, istället för att som tidigare slå upp ett kort som angav trumf.
I slutet av 1600-talet spred sig hombre från Spanien, först till Frankrike under det förfranskade namnet l’hombre och sedan till övriga Europa. I Danmark blev spelet känt under det franska namnet och i Sverige under det tyska namnet lomber. Lomber har på de flesta ställen trängts undan av andra kortspel, men har levt kvar bland annat i Danmark där det förekommer tävlingsspel organiserat av Dansk L’hombre-Union. Nedan följer de nuvarande danska reglerna.
I Frankrike utvecklades en fyrmannavariant av lomber som heter quadrille och blev en stor modefluga i Europa på 1700-talet. Det är det första spelet med dolt partnerskap. I de lägsta kontrakten anger spelföraren ett kort som inte finns på den egna handen. Innehavaren av kortet blir spelförarens partner, men säger ingenting. Partnerskapet avslöjas först när det anropade kortet spelas till stick. I Tyskland anpassades reglerna för spelet till tyska traditoner. Det resulterade i spelet solo, som sedan fördes vidare till USA och där blev känt som german solo. Det är ett intressant spel som fortfarande ger samma känsla som quadrille, men med mycket enklare regler.
I slutet av 1700-talet började quadrille trängas ut av whist i England. Samtidigt utvecklades ett spel i Frankrike med liknande partnerstruktur som i quadrille men med samma enkla rangordning mellan korten som i whist. Spelet kallades för le whist bostonien efter då aktuella händelser i det amerikanska frihetskriget (Bostonmassakern och the Boston tea party). Det spreds till stora delar av Europa under 1800-talet och var på många ställen det mest utövade partnerspelet. I Sverige är det känt under namnet boston. Nedan ges regler så som boston spelades i Sverige på 1800-talet. Betalningssystemet med betar kan verka komplicerat, och i slutet av texten ges därför ett förslag på ett förenklat betalningssystem.
Gotlänningarna har alltid vårdat sina traditioner. Udda idrotter som varpa, pärk och stångstörtning är fortfarande levande där. Det är därför knappast förvånande att en variant av boston som heter grandissimo levde kvar på Gotland långt in på 1900-talet. Spelet beskrevs i tidskriften Gotländskt arkiv. Författaren förklarade att det bara fanns ett fåtal personer kvar som kunde spelet och att han vill dokumentera det för eftervärlden.
Boston spelas liksom whist och quadrille av fyra personer, men ganska snart uppstod en tremannavariant som kallades för köpboston. Den fjärde spelaren ersattes med en talong, som spelarna kunde köpa kort ifrån. I början av 1800-talet började man experimentera med köpboston och kompletterade spelet med olika kontrakt från lomber. Hybridspelet förbättrat köpboston eller lomber-boston vidareutvecklades sedan till vira, som från början av 1800-talet till mitten av 1900-talet – då det trängdes ut av den framväxande kontraktsbridgen – var det mest ansedda kortspelet i Sverige.
Enligt en muntlig tradition i Roslags-Kulla uppfanns vira i tingshuset på Vira bruk, sedan deltagarna isolerats av ett snöoväder. Likheten mellan de tidigaste varianterna av vira och lomber-boston är ganska stor, så om berättelsen är sann handlade mötet på Vira bruk om att lägga de sista bitarna på plats snarare än att uppfinna ett nytt spel från grunden. Senare forskning har visat att det faktiskt var ett kraftigt snöoväder vid tinget 1806 som tvingade folk att stanna inomhus. Vira har mer eller mindre haft status som inofficiellt nationalkortspel i Sverige, så det behandlas i detalj på en separat sida. Reglerna följer nedan. Personer som är intresserade av att börja spela vira hänvisas till Stockholms Wirasällskap eller något av landets övriga spelsällskap.
Svenska virister brukar ofta framhålla att vira är unikt för Sverige. Det kan nog stämma, men Sverige är inte det enda land som har laborerat med synteser av lomber och boston. I Danmark finns ett spel som heter ligeud och som också är en sammansmältning av lomber och boston. Namnet betyder ”rakt fram” på svenska och har fått sitt namn efter det högsta budet, där spelarna skall ta alla stick i rak följd. Spelet är nära besläktat med ett annat danskt spel, essmakker whist, som är en förenklad variant av boston. Rågången mellan de här båda spelen har inte alltid varit tydlig, och de moderna varianter av ligeud som finns på nätet påminner mycket mer om boston än lomber. Danskarna har varit lika innovativa som svenskarna när det gäller att hitta på lustiga namn på sina kontrakt. Vira kan stoltsera med ”muntergök” och ”vingel”, men ligeud är inte sämre med sin ”getabocken”. Så varför inte låta virapullan vila en kväll och prova på lite ”dansk vira”?
Préférence är ett sticktagningsspel för tre spelare som är utbrett i Öst- och Centraleuropa och på Balkan men nästintill okänt i väst- och nordeuropeisk spellitteratur. Spelföraren skall ta sex av tio spelade stick, men det finns en knorr på spelet. De övriga spelarna kan gå med eller kliva av. En spelare som går med förbinder sig att ta minst två stick, annars får hen betala en straffavgift. Om ingen vågar gå emot spelföraren, vinner denna alla tio sticken utan spel. Här återges reglerna för préférence så som det spelas i Wien med omgivningar.
Blanda inte ihop det här spelet préférence med dess svenska namne, som beskrivits ovan och också kallas priffe. Det är två olika spel, även om båda spelen har fått sitt namn av att färgerna har en inbördes rangordning och att den grundläggande budgivningen baseras på trumffärgen. Den första kända referensen till det europeiska spelet préférence är från nuvarande Tjeckien 1801. Den första kända beskrivningen återfinns i en bok tryckt i Wien 1829.
I svenska sticktagningsspel brukar oftast bara antalet tagna stick vara av betydelse för vem som vinner eller förlorar, men i Centraleuropa finns det ett stort antal spel där korten har ett poängvärde och där vinst eller förlust avgörs av det sammanlagda poängvärdet av korten som har tagits i stick. Den här typen av spel kallas för poängsticktagningsspel och poängen som delas ut brukar ofta kallas för ögon.
Den avgjort största gruppen av poängsticktagningsspel kallas i spelforskningen för ess-tio-spel, eftersom essen och tiorna här ger flest poäng. Den grundläggande skalan kan vara värd att lägga på minnet: essen 11 ögon var, tiorna 10 ögon, kungarna 4 ögon, damerna 3 ögon, knektarna 2 ögon och övriga kort 0 ögon. Det finns sammanlagt 120 ögon i leken. Skalan har förenklats, utvidgats och reviderats i ett stort antal varianter; dock är alltid essen och tiorna mest värdefulla. Det kommer inte att göras någon skillnad på de olika varianterna, utan alla behandlas under titeln ”ess-tio”.
Jag skulle vilja slå ett slag för den här typen av spel. Spelare som är vana vid sofistikerade sticktagningsspel av whisttyp kommer finna att poängsticktagningsspel bjuder på nya och intressanta finesser vid spelet av korten. I Sverige finns tyvärr bara ett fåtal spel i denna grupp. Hundraett var populärt i västra delarna av landet på 1800-talet och början av 1900-talet och spelas fortfarande i Norge. Det är ett bra och enkelt spel för att bekanta sig med den här typen av spel.
Matzlfangen kommer ursprungligen från Bayern och är känt sedan början av 1800-talet. Det är ett ess-tio-spel med budgivning som har en intressant knorr. Spelföraren skall ta fler än hälften av antalet ögon för att gå hem, men en särskild betydelse ges åt trumftian, som kallas för matzl. Om den förlorande parten lyckas fånga matzl, slipper den betala, och om den vinnande sidan lyckas fånga matzl, får den mer betalt. Matzl har olika betydelser och kan bland annat översättas som ”liten fågel” på svenska. Spelets namn skulle således enligt denna tolkning betyda något i stil med ”att fånga den lilla fågeln”. Dags att prova din lycka som fågelfångare?
Matzlfangen har kommit i skuggan av populära spel som schafkopf och skat (se nedan), men spelas fortfarande på sina ställen. Här återges en beskrivning från den lilla byn Hackenbuch i Österrike.
Under andra halvan av 1700-talet försökte man i södra Tyskland överföra principerna för tarok – även känt som tarot, se nedan – till den regionala kortleken (med 36 kort) och poängskalan (ess-tio). Därmed kunde man spela tarok utan att behöva inhandla extra taroklekar, som var större och dyrare än vanliga kortlekar. Detta har givit upphov till en hel rad intressanta spel, som typiskt går under namn som tarock eller tapp och har spridit sig vidare till bland annat Schweiz, Österrike och USA. Gemensamt för spelen i sin ursprungliga form är att de har en enkel budgivning, att spelföraren får betalt per tagen poäng (istället för att få betalt för att nå en viss målpoäng), att det finns en talong som spelföraren kan ta upp eller avstå från och att det vid sticktagningen vid sidan av kravet på att följa färg också är krav på att spela trumf när man inte kan följa färg. Här är ett exempel på regler från slutet av 1800-talet:
Spelen har vidareutvecklats och skiljer sig idag på flera punkter från de ursprungliga versionerna. Nedan anges först reglerna för tapp – eller dapp som det kallas på regionala dialekter – så som det numera spelas i sydvästra Tyskland. Sedan följer reglerna för en schweizisk variant som heter Zuger Tapp, och slutligen en amerikansk variant, six-bid solo, som verkar ha sitt ursprung i trakterna kring Salt Lake City.
För spelare vana vid whistspel kan det vara värt att påpeka att taktiken vid spelet av korten skiljer sig för dessa spel, framför allt på grund av kravet att trumfa när man inte kan följa färg. Om spelföraren är toppstark i trumf men har en lång sidofärg utan toppar, kan det ofta vara en god idé att börja med att spela sidofärgen nerifrån. Det gör att den motspelare som först får slut på kort i sidofärgen inte kan saka höga poängkort i andra färger, utan måste spela små värdelösa trumfkort. Fler tips om spelföringen vid det närbesläktade spelet österrikiska spelet dobbm ges på webbsidan pagat.com.
I många ess-tio-spel utgör knektarna stående trumf, vid sidan av den aktuella trumffärgen. De mest sofistikerade tyska spelen hör till denna grupp. Knektarna kallas där ofta för Wenzel, vilket ytterst är en förvanskning av det slaviska mansnamnet Václav. I vissa spel utgör även damerna stående trumf och rankas då över knektarna. Den inbördes ordningen mellan knektarna (och eventuellt damerna) beror alltid på färgen och är från högst till lägst: klöver, spader, hjärter och ruter.
Schafkopf – som ordagrant betyder ”fårskalle” – är mycket populärt i Bayern och har stått mönster för flera andra tyska spel. Spelet fördes vidare till USA av tyska emigranter, där det kallas sheepshead, och har också spritt sig till Danmark och Färöarna, där det är känt som sjavs. Varför inte ställa till med en oktoberfest hemma och bekanta dig med något av följande fascinerande kortspel:
I staden Altenburg i östra Tyskland skapades på 1810-talet ett nytt kortspel som heter skat och som bland annat byggde vidare på schafkopf. Skat blev snabbt mycket populärt, och att kalla det för Tysklands nationalkortspel är en underdrift. Det är snarast en institution och en del av den tyska nationalsjälen. I Altenburg residerar en domstol dit spelare kan vända sig vid regeltvister. Spelet är allmänt erkänt som ett av de bästa kortspelen för tre personer och etablerad tävlingverksamhet förekommer i en rad länder. Tyvärr är skat relativt okänt i Sverige, men intresserade spelare kan vända sig till International Skat Players Association.
Skat fördes liksom schafkopf vidare till Amerika av tyska emigranter. Spelet utvecklades under årens lopp. I Wisconsin i USA lever en äldre version av skat kvar, som kan vara av intresse inte minst för svenska viraspelare. Det innehåller spelet turné och kallas därför ofta för turnéskat. Turné var vanligt i äldre kortspel – som vira – och innebär att trumf inte väljs av spelföraren, utan bestäms genom att det översta kortet i talongen slås upp. Spelet passar således för jämnt fördelade händer och kan ses som ett alternativ till att ha spel i sang. Om du redan är en rutinerad skatspelare, varför inte överraska dina spelkamrater med ett parti turnéskat, och om du är en rutinerad viraspelare, varför inte pröva denna väg till Tysklands nationalkortspel?
På 1700-talet gjorde man en vidareutveckling av ess-tio-spelen som visade sig vara synnerligen lyckad. Vid sidan av poängen som utdelades för kort tagna i stick fick spelarna också poäng för att visa upp kombinationen av kung och dam. Detta har lett till en stor flora av intressanta spel.
I Sverige finns egentligen bara en representant för denna typ av spel, nämligen bondtolva. Spelet är även känt som mariage eller tolva. Det spelas med en förkortad kortlek med 24 eller 36 kort. Traditionen lever starkast i Skåne och på Gotland, där man spelar med 36 kort. Kuriöst nog har bara varianter som spelats med 24 kort tagits upp i spellitteraturen.
Jass är en vidareutveckling av ess-tio-spelen och är mycket populärt i flera europeiska länder. Klaverjassen har mer eller mindre status som nationalkortspel i Nederländerna, och motsvarande gäller belote i Frankrike. Schweizarna har tagit jass till sina hjärtan på ett sätt som saknar motstycke i andra länder och vidareutvecklat spelet till nya höjder. Olika varianter av jass är så dominerande att det schweizertyska verbet ”jassen” är liktydigt med att spela kort, och jassturneringar sänds regelbundet på schweizisk teve.
Namnet jass har inget med musikstilen jazz att göra, utan är en förenkling av mansnamnet Jasper som använts som namn på knektar (ungefär som ”Jack” i engelsk kortspelsterminologi). Utmärkande för jass är att knekten i trumffärgen promoveras till högsta trumf och är värd 20 ögon och att nian är näst högsta trumf och värderas till 14 ögon. Korten i leken är sammanlagt värda 152 ögon, och vinnaren av sista sticket får dessutom ytterligare 5 eller 10 ögon. I de flesta spel av denna typ kan spelarna dessutom få poäng för att mäla fyrtal, sekvenser av minst tre kort och kung och dam i trumf.
Jass omnämns första gången i Schweiz 1796, men härstammar förmodligen från Nederländerna från början av 1700-talet och kom till Schweiz med nederländska legosoldater. I Norden har spel av denna typ inte fått någon större utbredning, även om det i svenska och danska spelböcker från 1800-talet finns regler för en variant som kallas frantsfuus på danska och kort och gott jass på svenska. Frantsfuus är ett förvånansvärt intressant spel för två personer och ligger nära de ursprungliga reglerna för jass. Det är därför en bra introduktion till denna grupp av spel.
I början av 1800-talet omnämndes första gången ett spel som heter reunion. Trots sitt fransklingande namn, verkar det ha sitt ursprung i området kring Rhen i västra Tyskland. I spelet hade man gjort några smärre ändringar av den traditionella ess-tio-skalan: Knekten i trumffärgen var högsta trumf och den andra knekten i samma kulör var näst högsta trumf. Värdet av de båda trumfknektarna höjdes från 2 till 12 ögon. Dessutom fick vinnaren av sista sticket 10 ögon, så att det sammanlagt fanns 150 ögon att spela om i en giv. Reunion har tyvärr sedan länge fallit ur modet, men är fortfarande ett intressant spel.
Det finns inte särskilt många spel som har anammat denna poängskala. Vi skulle kanske ha förbigått reunion helt, om det inte vore för att poängsystemet hade spridit sig till vårt grannland Norge och där givit upphov till ett fascinerande spel som heter haljan. Det sistnämnda spelet använder inte bara den ovanliga poängskalan från Rhen, utan är dessutom ett spel med multikortsstick – något som är mycket ovanligt bland nordiska spel!
Poängskalan från Rhen har levt kvar också i Tyskland, i det skogiga bergslandskap i sydvästra delarna av landet som kallas Schwarzwald. Där spelar man ett spel som heter hindersche. Till skillnad från haljan spelas här vanliga stick med ett kort från varje spelare, men spelet känns ändå unikt. I varje giv gäller det att undvika att ta ögon, men man måste samtidigt akta sig så att ingen av motspelarna får för många ögon. Om någon lyckas få ihop minst 100 ögon, har hen gjort en så kallad genommarsch och vinner given.
Kortspel med vadslagning och visning är nästan lika gamla i Europa som kortleken själv. Det tyska spelet poch är till exempel känt sedan mitten av 1400-talet och det italienska primiera sedan början av 1500-talet. Huvudprincipen är att alla möjliga kombinationer rangordnas och att man slår vad om vem som har bäst hand. Man kan vinna antingen genom att ingen vågar gå emot ett vad eller genom att visa upp den bästa kombinationen. Det mest ikoniska spelet i denna grupp är förmodligen poker. Det växte fram från sina europeiska föregångare i USA under 1800-talet och kom till Sverige i slutet av seklet. Poker är idag ett av de mest utövade spelen i världen och har förgrenats i många varianter. De mest spelade nuförtiden är Texas hold’em, seven card stud och omaha. Här återges reglerna för klassisk amerikansk mörkpoker, den variant av spelet som först kom till Sverige.
Det spelades pokerliknande spel i Sverige redan innan pokern gjorde sitt intåg. Grospois, ofta försvenskat till gråpojs, spelades förmodligen redan på 1700-talet och var populärt under hela 1800-talet. Utövarna verkar inte ha haft samma machostatus som sina amerikanska motsvarigheter. Uttrycket gråpojsare var nedsättande med betydelsen ynkrygg eller stackare. Dags att överraska pokergänget med en nostalgitripp till 1800-talet?
Ett av de mest populära kortspelen i Sverige idag är chicago. Det är känt sedan 1960-talet och en vidareutveckling av det äldre spelet poängpoker. Chicago innehåller både visning av pokerhänder och sticktagning och kunde därför lika gärna ha placerats under avsnittet om spel med fem stick, men eftersom svenska mästerskapen i chicago hanteras av pokerspelare känns det som att det hör till avsnittet om poker. Principen att kombinera poäng för bästa kombination med poäng som erövras i sticktagningen återfinns i flera centraleuropeiska spel, bland annat bieten (se ovan).
Namnet trettioett på ett kortspel används första gången i den franska översättningen av en predikan från 1440 av det italienska helgonet Sankt Bernadine. Det är oklart vilka regler som ursprungligen gällde. Senare referenser tyder på att namnet användes om olika spel, men målet var hela tiden att på något sätt få ihop en hand med poängsumman 31. Essen värderades till 11 poäng, de klädda korten till 10 poäng och nummerkorten till lika många poäng som valören.
Det har vuxit fram en hel grupp av närbesläktade spel med 31 poäng på handen som mål. Ibland tillåts även andra kombinationer, som tretal, färg och sekvens. Sättet att förbättra sin hand varierar mellan spelen. Ibland får spelarna välja mellan att ta det öppna, översta kortet i en hög eller det okända, översta kortet i en talong. I andra varianter läggs tre kort öppet på bordet och fungerar som en gemensam depå. Spelarna får i tur och ordning byta kort på handen mot kort i depån. I det franska hasardspelet commerce – först omnämnt 1718 – fick spelarna välja mellan att dra ett kort från talongen eller byta med sin granne. En spelare som drog från talongen fick betala en spelmark för köpet, men det var gratis att byta. Det finns en viss logik i detta, eftersom spelarna oftast byter bort låga kort och man har större utsikter att hitta ett värdefullt kort i talongen.
Spel av den här typen är bra när det är många som sitter vid samma bord. De kan både spelas med en liten insats eller som ett familjespel där det gäller inte att bli sist ut. Här återges först reglerna för trettioett, så som det oftast spelas i Sverige. Sedan följer reglerna för en italiensk variant, som jag har provat på och tycker är särskilt intressant. Sist följer de ursprungliga reglerna för commerce. (Commerce har spelats i Sverige också under namnet kommers, men då med lite annorlunda regler där momentet att köpa kort från talongen har tagits bort.)
Rummyspel förmodas allmänt vara av kinesiskt ursprung. Spelarna får dra kort från en talong eller ta upp kort från bordet och försöker tillsammans med korten på handen bygga tillåtna kombinationer, oftast sekvenser eller grupper av kort med samma valör. Kombinationerna mäls efter hand eller alla på en gång i samband med att spelaren går ut. För utgång krävs att spelaren har bundit alla kort på handen i tillåtna kombinationer. Det mest ikoniska spelet i denna grupp är förmodligen canasta, som spreds som en löpeld runt världen i mitten av 1900-talet.
Ett av de mest populära rummyspelen i Sverige är femhundra. Förväxla inte detta spel med det sticktagningsspel som också heter femhundra. Jag spelade ofta femhundra som liten, men har på senare år noterat att våra familjeregler skiljer sig en del från standardreglerna. Normalt spelar man med en vanlig kortlek om femtiotvå kort och en joker. Våra regler verkar vara en syntes mellan vanlig femhundra och ett spel som i spellitteraturen kallas svensk rummy eller modern rummy. Vi spelade alltid med två kortlekar utan jokrar, sammanlagt etthundrafyra kort. Eftersom femhundra är så väldokumenterat i spellitteraturen, nöjer jag mig här med att återge familjereglerna.
I Europa dominerar sticktagningsspel, men i Asien finns det en stor grupp av spel som kallas fiskespel och som är mycket populär där. Fiskespel skall inte tolkas så bokstavligt som bilden till vänster. Typiskt finns det massa kort som ligger med bildsidan upp på bordet. De utgör ”fiskarna” och bordet utgör ”havet”. Spelarna kan fånga korten på bordet genom att spela matchande kort från handen. Det gäller att fånga så många och så värdefulla kort som möjligt. Ibland försöker spelarna också fånga kort för att skapa vissa särskilda kombinationer. Ett exempel på ett asiatiskt fiskespel är det japanska koi-koi. Det spelas med en speciell kortlek och reglerna återges nedan i avsnittet om hanafuda.
Det finns bara ett spel i den här gruppen som har blivit stort i den västerländska speltraditionen, och det är kasino. Man kan lätt tro att spelet har fått sitt namn av spelinrättningen kasino, men namnet stavades ursprungligen ”cassino” och finns belagt innan det italienska ordet ”casino” började användas som beteckning på en spelinrättning. Den svenska varianten av kasino skiljer sig lite från standardvarianten i engelskspråkig litteratur och återges här tillsammans med varianterna kasino misär och dragkasino.
Under andra halvan av 1800-talet introducerades möjligheten att bygga i kasino. Det innebär att spelarna kan låsa vissa kombinationer av kort på bordet, så att de bara kan fångas som en helhet och inte var för sig. Nyheten blev snabbt standard i anglosaxiska varianter av spelet, men i Sverige blev kasino med bygge ett eget spel som går under namnet byggkasino. Här återges de svenska standardreglerna.
Under senare delen av 1900-talet började det dyka upp varianter av kasino i Sverige som spelas med två kortlekar och där en särskild bonus ges för att fånga ett kort med dess tvillingkort i den andra leken (det så kallade mullekortet). Principen verkar först ha tillämpats på vanlig kasino. I den här länken beskriver Ola Sassersson en tidig variant av spelet, som han lärde sig av sin farmor eller mormor. I Kortspelshandboken från 1996 beskriver Dan Glimne en variant av byggkasino som spelas med mulle. Spelarna startar här med fyra kort på handen, precis som i vanlig byggkasino. Spelet har vidareutvecklats, och numera startar spelarna oftast med åtta kort på handen. Mulle verkar ha en särskild status på svenska fångvårdsanstalter. Glimne kallar spelet för ”kåkfararvarianten av kasino”. Här återges reglerna för mulle med åtta kort på handen.
I de flesta fiskespel bygger fångstprincipen på att man matchar valören av ett kort på handen med valören av ett eller flera kort på bordet. Det finns ett relativt okänt fiskespel i svensk spellitteratur där fångsten istället baseras på matchande färg. Spelet har också den speciella knorren att fångade kort inte är säkra, utan kan fångas av andra spelare under spelets gång. Spelet heter tjuv och är väl värt att prova på.
Det finns en stor grupp av spel som går ut på att först göra sig av med sina kort. Det mest kända svenska spelet i denna grupp är förmodligen vändtia, som har spelats åtminstone sedan 1970-talet och verkar ha gett upphov till det internationellt kända spelet shithead. Nedan presenteras två varianter, en tidig där man bara spelar från kort på handen och en modern där spelarna både spelar från handen och från kort på bordet. Vändtia kan ibland också spelas för att utse en förlorare, nämligen den som sist har kvar kort. I vissa delar av landet kallas vändtia för skitgubbe, vilket är lite olyckligt eftersom det leder till förväxlingar med det spel som också är känt som mas.
Det finns många spel som går ut på att utse en förlorare, snarare än en vinnare. De brukar kallas för utfallsnegativa spel i spelforskningen. Så kallade tokspel har varit kända i Sverige åtminstone sedan 1700-talet. Den som sist har kort kvar på handen har förlorat och därmed blivit tok. Ett bra exempel på denna typ av spel är stortok.
Det mest kända spelet i denna kategori och ett av de mest utövade spelen i Sverige är skitgubbe. Det verkar härstamma från det finska spelet myllymatti, som är känt sedan början av 1800-talet. Myllymatti översattes till mjölnarmatte på svenska, som i sin tur förenklades till mjölis eller mas. Namnet skitgubbe på spelet är känt sedan 1950-talet. I Finland spelas numera en närbesläktad variant av myllymatti som kallas koira (och som betyder ”hund” på svenska), och i Norge spelas de likaledes närbesläktade spelen mattis och hund.
Tarok- eller tarotkort är omgivna av en rad missuppfattningar. De sägs härstamma från det antika Egypten, dölja en uråldrig visdom, vara ursprunget till den moderna kortleken, ha kommit till Europa med romerna och kunna användas får att spå framtiden. Alla dessa myter har sedan länge vederlagts av spelforskningen. Tarokkortleken uppfanns i norra Italien under första halvan av 1400-talet. Den är inte förlaga till den moderna kortleken, utan tvärtom ett sidospår som innebar att en befintlig, vanlig kortlek kompletterades med en särskild svit på 22 kort. Tarokleken användes för att spela kort, och olika tarokspel är fortfarande populära i Frankrike, Österrike, Italien och flera andra centraleuropeiska länder. Spelen är typiskt poängsticktagningsspel, där de 22 extrakorten – tarokerna – utgör permanent trumf. Först i slutet av 1700-talet började taroklekar användas i divinatoriskt syfte.
Tarokspelen nådde även Sverige och finns belagda i svensk spellitteratur från 1700- och 1800-talet. De nådde aldrig någon större utbredning och försvann så småningom från spelböckerna, men tarokkorten har på senare tid återkommit i ockulta sammanhang. Det ursprungliga svenska namnet tarok hämtades från tyskans ”Tarock”. (Tarok uttalas så att det rimmar på barock.) Numera används oftast det anglo-franska namnet tarot, som kommit in i svenskan via de ockulta influenserna.
Vad gör man då med sin taroklek, nu när man inser att den inte duger till att spå med? Varför inte prova på att göra det den designades för – att spela kort! Här återges de svenska spelreglerna från 1700-talet.
Tarotkortlekar som säljs i divinatorisk syfte har så kallade italienska svitmärken – svärd, käppar, bägare och mynt – medan kortlekar som man spelar med i Centraleuropa har vanliga franska svitmärken (spader och så vidare). I Österrike och flera andra närbelägna länder har kortlekarna dessutom förkortats genom att några av nummerkorten har tagits bort, så att bara femtiofyra kort återstår.
Trots att förkortade taroklekar inte säljs i Sverige, vill jag lyfta fram två intressanta kortspel som spelas med sådana lekar och är väl värda att utprovas av entusiaster. Det första är Österrikes populäraste tarokspel och kanske också populäraste kortspel, königrufen. Spelföraren utses med en budgivning. De lägsta kontrakten spelas med en partner, men partnerskapet är till en början dolt. Spelarna måste under spelets gång själva lista ut vem som spelar med vem. Båda parterna kan göra deklarationer, det vill säga ange mål vid sidan av kontraktet som de skall uppnå vid sticktagningen. Det kan till exempel vara att vinna det sista sticket med den lägsta trumfen eller att ta alla fyra kungarna. Här presenteras de regler som har använts i min bekantskapskrets. Tips för välspelning återfinns på webbsidan pagat.com.
Det andra spelet heter cego och spelas framför allt regionalt i sydvästra delen av Tyskland. Det är också ett poängsticktagningsspel med budgivning, men i grundkontraktet får spelföraren bara behålla ett litet antal kort från handen och komplettera dem med hela talongen. Den här typen av kontrakt – där alla eller nästan alla kort som spelföraren spelar med kommer från talongen – kallas för gask och förekommer bland annat i det svenska kortspelet vira, men det får en extra knorr i cego eftersom spelföraren kan lägga undan höga poängkort. Poängen i kastkorten kommer nämligen att tillgodoräknas spelföraren.
Den som är intresserad av att prova på något av de här båda spelen kan hitta kortlekar på nätet. Kortlekar för königrufen tillverkas av Piatnik och för cego av ASS Altenburger. (De är funktionellt lika, så det räcker egentligen att köpa en kortlek, även om man vill prova på båda spelen.)
De japanska blomsterkorten – hanafuda – är en unik vidareutveckling av den europeiska kortleken. Japanerna kom först i kontakt med kortlekar från Portugal i mitten av 1500-talet. Kortleken blev snabbt populär och snart startades också en inhemsk produktion upp.
När Japan stängdes under Tokugawashogunatet i mitten av 1600-talet, förbjöds först de importerade kortlekarna och sedan de inhemskt tillverkade. Intresset för kortspel var dock fortfarande stort, och tillverkarna ändrade utformningen för att undvika förbudet. Detta ledde till nya förbud och inledde en katt-och-råtta-lek med nya ändringar och nya förbud som påminner om Lars Johan Hiertas och Aftonbladets kamp med den svenska censuren i mitten av 1800-talet. De japanska myndigheterna var dock mycket uthålligare, och katt-och-råtta-leken pågick i flera hundra år.
När Japan öppnades upp mot omvärlden efter Meijirestaurationen, blev myndigheterna mer toleranta mot kortspel. De japanska kortlekarna hade hunnit mutera till oigenkännlighet, så att de nu bestod av tolv sviter med blommor från var och en av årets månader. Korten kallades hanafuda, vilket betyder ”blomsterkort”. År 1889 startades det numera världsberömda företaget Nintendo för att tillverka just hanafuda.
Hanafuda används för så kallade fiskespel som närmast påminner om en korsning mellan rummy och kasino. Standardspelet heter hachi-hachi. I länkarna nedan presenteras först kortlekens sammansättning och sedan ett populärt spel som heter koi-koi. Det är lite enklare än hachi-hachi och en bra introduktion till denna typ av spel. För den som vill prova att spela med originalkortlekar, finns hanafuda att köpa på nätet.
© Lyckans Talisman
First published: 8 October 2022
Last revision: 11 February 2024
