Förr i tiden var det vanligt att man använde ett betalningssystem med så kallade betar, när man spelade om pengar. Systemet användes först i det spanska spelet hombre och senare även i det franska hasardspelet jeu de la bête. I båda spelen fanns det en spelförare, som i det förra fallet skulle ta fler stick än varje motspelare och i det senare skulle ta minst tre av fem spelade stick eller – om ingen tog tre stick – vara den första som tog två stick. Om spelföraren misslyckades, blev hen ”bête”. Vi följer här den franska terminologin, eftersom det var i sin franska form som systemet spred sig till Sverige och övriga Europa. Bête betyder best eller odjur. Traditionen att ge förlorare ett öknamn har förekommit på många ställen i spelhistorien. Ordet bête försvenskades så småningom till bet (uttalas med långt e och rimmar på ”het”).
Lite förenklat kan man säga att spelarna betalade till en gemensam pott före varje giv. Om spelföraren uppfyllde kraven för att gå hem, vann hen hela potten. Om spelföraren misslyckades och därmed blev bet, måste hen betala lika mycket som hela potten. Det belopp som spelföraren betalade vid förlust kallas också för bet, och att förlora och betala kallas för att sätta bet. Uttrycket att gå bet på en uppgift kommer av kortspelstermen. Potten och de enskilda betarna skulle alla hållas åtskilda från varandra.
I givar där det fanns en eller flera betar tillgängliga från tidigare givar, spelade man utöver innehållet i potten även om en av betarna. Denna bet kallas för gående bet. I hombre och jeu de la bête var alltid den mest värdefulla beten gående bet, men det varierade mellan olika spel – ibland kunde det vara den minst värdefulla beten. Om spelföraren gick hem när det fanns betar, vann hen både pottens innehåll och den gående beten. Om spelföraren förlorade, måste hen sätta en bet värd lika mycket som potten plus den gående beten. Det innebar att den potentiella förlusten i en giv alltid var lika stor som den potentiella vinsten. De betar som man inte spelade om i en giv låg kvar till följande givar. Om det fanns betar kvar när ett parti avslutades, delades de lika mellan spelarna.
Om det inte blev något spel i en giv för att ingen ville bli spelförare, låg pottens innehåll kvar till nästa giv. Samma sak gällde när spelföraren förlorat och måste sätta bet, eftersom ingen då hade vunnit något ur potten. Alla spelarna måste sätta nya insatser i varje ny giv, oavsett om det låg något i potten eller inte. Det innebar att potten växte i varje giv där det inte fanns en spelförare som gick hem och att potten nollställdes varje gång det fanns en spelförare som lyckades.
Principen med betar överfördes också till andra sticktagningsspel, där potten delades mellan flera spelare. De flesta formerna av knack i Sverige – där spelarna fick välja mellan att gå med eller stå över och där alla som gick med måste ta minst ett stick – spelades ursprungligen med betar. Före varje giv satte givaren ett belopp i potten som var delbart med antalet stick. Ibland betalade alla spelarna till potten. I givar där det inte fanns några betar, delade de spelare som hade tagit minst ett stick på potten i proportion till antalet tagna stick. Spelare som gått med men inte tagit stick måste sätta en bet lika stor som hela potten.
I givar där det fanns en eller flera betar tillgängliga från tidigare givar, delade alla spelare som hade tagit minst ett stick på potten och på den gående beten. Förlorarna måste som vanligt sätta bet. Värdet av den eller de betar som sattes vid förlust var lika med innehållet i hela potten plus den gående beten. Det innebar att förlusten när man misslyckades alltid stod i samma proportion till den potentiella vinsten för varje taget stick.
Som ett exempel på hur systemet fungerar kan vi ta vanlig knack, där spelarna får tre kort var, där bara tre stick spelas och där den minst värdefulla beten är gående bet. Låt oss anta att givaren sätter en insats på tre kronor. A, B, C, D och E spelar. I första given går A, C, D och E med; A tar två stick, C ett stick och D och E inget stick. Det betyder att A får två kronor ur potten och C en krona. D och E betalar vardera betar på tre kronor, som läggs i separata högar.
I nästa giv går B och D med; B tar alla tre stick och D inget. B vinner hela potten på tre kronor och dessutom en av betarna på tre kronor. Eftersom båda betar är lika stora, spelar det ingen roll vilken av dem som är gående bet. D måste sätta bet, och den är värd sex kronor: tre kronor för hela potten plus tre kronor för den gående beten. Det finns nu två tillgängliga betar: en på tre kronor från föregående giv och en på sex kronor. Enligt spelets regler kommer den på tre kronor att vara gående bet i nästa giv.
Ofta försökte man snabbt få ett antal betar att spela om. I många av de enklare hasardspelen spelade man så kallade tvångsomgångar, när det inte fanns några tillgängliga betar. Detta innebar att alla deltagarna måste gå med och ledde vanligen till att ett antal spelare med svaga kort måste sätta bet. Ett annat sätt var att alla satte en bet av överenskommen storlek vid spelets början eller om betarna tog slut under spelets gång. Sådana betar kallades för stambetar eller ålar.
När man använde systemet med betar i mer komplicerade kortspel – till exempel spel med budgivning – var det vanligt att man förde protokoll. Varje spelares namn skrevs högst upp i en egen kolumn i protokollet. En spelare som satte bet betalade inte omedelbart, utan betens värde skrevs upp i spelarens kolumn som ett slags skuldförteckning. När beten sedan skulle betalas ut till vinnaren i en giv, lade spelaren fram motsvarande summa i pengar eller spelmarker och ett streck drogs efter betens angivna värde i protokollet. Detta kallades för att spela av en bet.
I spel där betarna bokfördes i ett protokoll, slutade man ofta att använda en pott. Istället markerades varje giv där spelföraren gick bet eller där det blev rundpass med ett streck i protokollet. Varje markering motsvarade således en giv där spelarna egentligen som vanligt skulle sätta någonting i potten – om en sådan hade använts – men där ingenting skulle tas ur potten eftersom ingen hade vunnit. Ökningen av betens värde i förhållande till den gående beten när någon förlorade bestämdes av antalet markeringar, och när spelföraren gick hem fick hen utöver den gående beten en betalning från övriga spelare motsvarande markeringarnas värde. Om alla spelarna till exempel skulle betala en marker till en pott före varje giv och man istället använde markeringar i protokollet, fick spelföraren om hen gick hem lika många marker från varje spelare som det fanns markeringar i protokollet. När spelföraren hade fått betalt, ströks alla befintliga markeringar och man började markera på nytt från noll.
Det är inte helt lyckat att använda betar i avancerade spel med budgivning och flera olika kontrakt, eftersom kontrakten har varierande svårighetsgrad och det är önskvärt att svårare kontrakt ger bättre betalt. Betens storlek påverkas dock inte av det kontrakt som spelas, utan beror bara på i vilken ordning som spelarna har förlorat sina tidigare kontrakt. Därför gjordes ofta en direkt betalning mellan spelarna vid sidan av betarna. Betalningarna var större ju högre kontrakt som spelades och kryddades ofta med vissa bonusar, men ändrades å andra sidan inte under spelets gång.
Systemet med betar vidareutvecklades i många olika varianter. I vissa spel skapades komplexa metoder att snabbt öka betens värde. I andra kortspel övergavs systemet med rörliga betar, och betens värde fixerades istället vid början av spelet. Det fanns i detta läge inte något behov av att förvara betarna separat eller att föra protokoll, utan betarna betalades till en för ändamålet avsedd skål. En sådan kallas med äldre svensk kortspelsjargong för pulang eller pulla, vilket är försvenskningar av det franska ordet ”poulan” med samma betydelse. En spelare som vann lyfte en bet ur pullan.
Systemet med betar är föråldrat och används numera inte så ofta, vilket jag kan tycka är lite synd då det i vissa sammanhang har sina fördelar. Några exempel på spel som använder sig av betar och som ger en mer detaljerad beskrivning av hur systemet kan fungera i praktiken är det svenska hasardspelet knack, där betarna delas upp efter antalet tagna stick och ökningen av betens värde beror på innehållet i en skål eller pott, det franska spelet boston, där ökningen av betens värde beror på markeringarna i ett protokoll, och det klassiska svenska spelet vira, där betens värde är fixerat.
© Lyckans Talisman
First published: 8 October 2022
Last revision: 20 October 2023