Lista över viratermer

Andra färg: Den färg som vid budgivningen rangordnas näst högst, efter högsta färg. Ett bud med fritt val av trumffärg kan bjudas över med samma bud i färg, vilket innebär att spelföraren utfäster sig att välja antingen andra färg eller högsta färg som trumf. Bud i färg bjuds i sin tur över av samma bud i högsta färg.
Andra hand: En spelare som står i tur att bjuda sedan spelaren till vänster om honom gett ett bud och spelaren till höger passat av detta bud.
Avpassningskonventioner: Krav som måste vara uppfyllda när man passar av bud. Termen infördes 1973 i Handbok i vira av Göran B. Nilsson. I traditionell vira har direkta krav för avpassning av bud egentligen bara funnits för gök och för låga solospel, som enligt många inte får avpassas.
Begär: 1. Äldre synonym till bud. 2. Vanlig benämning på det lägsta spelet i vira (6-spel). Namnet är en förenkling av uttrycket ”jag begär”, det vill säga ”jag bjuder”, som ofta användes av spelare i virans barndom för att öppna budgivningen och undersförstått avsåg 6 spel med köp eller liten misär.
Bet: 1. Namn på den insats spelarna vinner eller förlorar från den gemensamma potten. Ordet kommer ursprungligen från det franska bête, vilket betyder best eller odjur och i överförd bemärkelse också näpst eller straff. 2. Sedan slutet av 1800-talet namn på den korta rektangulära spelmarken i vira. Ursprungligen kallades denna spelmark för fastighet. 3. Bet förekommer också i uttrycket ”gå bet”, förlora enkelt, missa sitt spel med ett enda stick.
Borup: Traditionellt namn på den sista given i ett viraparti.
Bud: Ett bud är ett erbjudande att träda in som spelförare i det spel som bjudes, och kan antingen accepteras genom att kvarvarande spelare passar eller förkastas genom att någon bjuder vidare. (I vanligt tal görs sällan någon åtskillnad mellan bud och spel. Jämför spel 1.)
Bättre bud: Att ge ett bättre bud är detsamma som att ge ett bud i bättre färg. ”Bättre 7-spel” är till exempel detsamma som ”7-spel i färg” om föregående bud var 7-spel.
Bättre hand: I budgivningen räknas förhand som bättre hand än mellanhand och efterhand, och mellanhand som bättre än efterhand. Man säger också att en spelare i bättre hand har förhand i förhållande till en spelare i sämre hand. En spelare kan om så önskas ta över ett bud från en spelare i sämre hand. Mellanhand kan till exempel bjuda över vingel 6 från efterhand med ”vingel 6 i förhand” eller ”vingel 6 i bättre hand”.
Efterhand: 1. Den spelare som delar ut korten och som står sist i tur att yttra sig i budgivningen. 2. I uttrycket ”sitta i efterhand”, vara den spelare som står sist i tur att spela till ett stick.
Favör: Att ge en favör innebär att låta spelföraren vinna ett stick med en svagt garderad honnör, som aldrig kunnat ge något stick om han själv tvingats dra upp färgen.
Färg: 1. Någon av de fyra färgerna hjärter, ruter, klöver och spader. 2. Någon av de båda högfärgerna, högsta färg eller andra färg. 3. Även benämning på enbart andra färg.
Följa färg: Att spela ett kort i samma färg som det första kortet som spelades till sticket. I vira är det tvång på att följa färg om man kan.
Förhand: Spelaren till vänster om givaren. Förhand öppnar alltid budgivningen och spelar även ut till det första sticket. Att sitta i förhand eller ha förhand i förhållande till någon annan spelare innebär att man sitter närmare förhand i riktning medsols. Mellanhand har alltid förhand i förhållande till efterhand. Jämför bättre hand.
Första hand: Den spelare som står först i tur att bjuda sedan någon annan spelare gett ett bud. Första hand har alltid ett större ansvar vid avpassning av bud än andra hand.
Försvarare: Annan benämning på motspelare, en av de båda aktiva spelare som passat av slutbudet och skall försöka hindra spelföraren från att vinna sitt spel.
Gask: Spel där spelföraren får ta upp hela talongen. Namnet kommer ursprungligen från det spanska ordet cascarela, skal (eller möjligen från italienskans casco, hjälm). I slutet av 1800-talet brukade man ofta använda uttrycket ”gasken är hög”, det vill säga gasken spelas med trumf, för att beteckna en livad stämning. Man får väl anta att trumfgaskarna bjöds offensivt oftare än misärgaskarna. Efterhand kom gask att beteckna festliga tillställningar i allmänhet, särskilt i studentikosa sammanhang. Härav också uttycket ”gaska upp sig”.
Giv: 1. Den spelare som delar ut korten. Även kallad givare. 2. En spelomgång, det vill säga allt som händer från och med korten delas ut tills betalningen klarats av för det spel som genomfördes med dessa kort.
Gå hem: Att uppfylla vissa givna villkor i det spel som blev slutbud. Om villkoren uppfylls får spelföraren betalning ur pullan och av motspelarna, om de inte uppfylls måste han i stället själv betala.
Gök: En öppen misärgask på 13, ursprungligen kallad muntergök.
Hacka: Kort med låg valör, till exempel tvåa, trea, fyra eller femma.
Honnör: Kort med hög valör. Vanligen avses ess, kung, dam eller knekt.
Håll: i en färg innebär att man förr eller senare kommer sitta med det högsta kvarvarande kortet om någon annan spelare drar färgen uppifrån. Hållen är: ess, kung andra, dam tredje, knekt fjärde, tian femte, och så vidare
Högre bud: Ett bud som ligger på högre nivå än föregående bud. ”Högre gask” är till exempel likvärdigt med ”gask på minst 3” om föregående bud var gask på 2.
Högspel: En numera mindre bruklig synonym till trumfspel.
Högsta färg: En färg som vid budgivningen har högre rang än övriga färger. Ett bud med fritt val av trumffärg kan bjudas över med samma bud i högsta färg, vilket innebär att spelföraren utfäster sig att välja högsta färg som trumf. Betalningen för spelet blir vanligtvis större om högsta färg väljs som trumf.
Ingång: De kort på givarhanden man förlitar sig på när man ger ett bud. Är ingången god ger den bra förutsättningar för ett framgångsrikt spel.
Inpass: Att göra inpass är detsamma som att maska, det vill säga att vinna ett stick med ett annat kort än sitt högsta i den utspelade färgen.
Karl XIII: Skämtsamt namn på spelförarens sista kort, särskilt om det är en hacka. Den gamle monarken verkar inte ha stått högt i kurs hos sitt folk.
Kodilj: Att gå kodilj innebär att förlora sitt spel dubbelt, att missa sitt spel med minst två stick. Namnet kommer ursprungligen från spanskans codillo, vilket betyder frambog (på kreatur). Att bli kodilj kallas också skämtsamt för att bli kossa, och blir man kodilj efter att ha förlorat sitt spel med minst tre sticks marginal kallas det i samma anda för kossa med kalv.
Krypa: Att låta bli att sticka trots att man kan.
Köpmisär: Köpspel i misär. Spelföraren måste köpa exakt det antal kort som misärens nummer anger.
Köpa: 1. Utbyta kort med talongen. 2. Jargong för att bjuda köpmisär: ”jag köper”.
Lanka: Detsamma som hacka, kort med låg valör.
Låggard: eller låghåll har man om man förr eller senare blir sittande med det lägsta kvarvarande kortet i en färg när man själv drar färgen nerifrån. Partnern förutsätts vara renons, så att spelföraren hela tiden tvingas krypa. Låggarderna är: en tvåa, en fyra och ytterligare ett kort lägre än fyra (det vill säga fyran andra), sexan tredje, åttan fjärde eller tian femte. Dam sjätte godkänns inte som äkta låggard, eftersom spelföraren med all sannolikhet redan hunnit bli renons när damen sent om sider spelas ut. Lägg märke till att det högsta kortet i en låggard alltid är jämnt.
Lågspel: En numera mindre bruklig synonym till misärspel.
Markering: Att ge sin partner upplysningar om den egna handen genom att spela korten i en speciell ordning. Jämför Ågren.
Maska: Att i mellanhand sticka med sitt näst högsta kort i den utspelade färgen. I mer vidsträckt bemärkelse: att sticka med vilket annat kort som helst än det högsta. Exempel: att sticka en utspelad knekt med en dam trots att man sitter med esset i färgen.
Mellanhand: 1. Spelaren till vänster om förhand. 2. I uttrycket ”sitta på mellanhand” eller ”sitta i mellanhand”, vara den person som står tvåa i tur att spela till ett stick.
Misär: Spel där spelföraren måste ta exakt noll stick för att gå hem. Från franskans misère, vilket betyder fattigdom eller misär.
Motspelare: 1. En av de båda aktiva spelare som passat av slutbudet och skall försöka hindra spelföraren från att vinna sitt spel. 2. I vidare bemärkelse, någon av de spelare man har emot sig vid bordet.
Norstedtare: Att gå hem i vira efter att ha vunnit minst ett stick med en kung eller ett ännu lägre kort i en sidofärg där motspelarna hade esset.
Ofärger: De två färger som har lägst rang vid budgivningen.
Pricka: Att spela en färg där spelföraren är renons och tvingas stjäla.
Pulla: Ursprungligen de skålar eller askar där spelarna förvarade sina marker under pågående spel (gemensam kassa förekom inte under protokollvirans tid). Nu för tiden avses vanligen den burk där spelarnas skålar förvaras mellan speltillfällena, och som fungerar som gemensam kassa under spelets gång. Ordet kommer från det franska ordet poulan, insats i spel, och togs först upp i svenskan som pulang innan det skämtsamt förkortades till pulla. Poulan i sin tur tros komma från poule, höna.
Renons: Att vara renons i en färg innebär att man saknar kort i den färgen.
Saka: Spela ett kort till ett stick i en annan färg än den utspelade färgen (dock ej ett trumfkort, se stjäla).
Sang: Spel utan trumffärg. Från franskans sans atout, utan trumf.
Sidofärger: I trumfspel: de tre färger som inte är trumf.
Singelkort, singel: Ett kort i en färg där man saknar ytterligare kort.
Slutbud: Det sista budet som ges i budgivningen. Budgivaren måste träda in som spelförare i det spel som angavs i slutbudet. Jämför bud.
Solo: Spel där spelföraren inte tillåts köpa några kort ur talongen.
Spel: 1. Spel är den del av en giv, som utförs med de kort man har på handen. I ett spel i vira spelar alltid spelföraren mot de övriga två spelarna, motspelarna eller försvararna. Budgivningen avgör vem som är spelförare och vilket spel som skall spelas. Spelet inleds med köpet, där spelarna får tillfälle att byta till sig bättre kort ur talongen. I samband med köpet väljer spelföraren också trumf (såvida det inte är ett misärspel). Om han bestämmer sig för att spela handen följer sedan spelet av korten, där korten spelas till stick. Spelföraren måste uppfylla vissa villkor för att gå hem. I trumfspel skall han ta minst ett visst antal stick, i misärspel skall han ta noll stick. Att gå hem kallas också för att vinna spelet eller ta hem spelet. I bridge brukar motsvarigheten till spel kallas för kontrakt. 2. Gammalt namn för stick. Härav namnen 7-spel, 8-spel och 9-spel.
Spelet av korten: eller sticktagningen kallas den del av en giv där spelarna spelar sina kort till stick. Jämför stick.
Spelföraren, spelaren: Den spelare som fått sitt bud avpassat som slutbud.
Spelföring, spelning: Att spela korten så att den egna parten gynnas och motparten missgynnas, det vill säga att spela korten väl.
Spelparti: Gemensam sammankomst där man spelar något. Ett parti vira inleds med bordsplacering, sedan följer en rad oberoende spelomgångar som kallas för givar och till slut görs en slutsammanräkning.
Stettiner Bahnhof: nuvarande Ostbahnhof var där svenskarna anlände till Berlin på 1920-talet. Trenne herrar var fördjupade i sitt viraparti, och märkte inte att tåget var framme förrän tågmästaren kom in och ropade ”Stettiner Bahnhof!” Spelföraren i sin tur utropade ”Handen står!” och slet ner kofferten. Uttrycken har sedan dess blivit synonyma.
Stick: Grundläggande spelsekvens i många kortspel. Sticket inleds med att någon spelare spelar ut, det vill säga lägger ett valfritt kort mitt på bordet med bildsidan upp. Därefter får alla spelare i tur och ordning, riktning medsols, lägga ett kort var ovanpå tidigare spelade kort så att dessa delvis täcks. Om man har minst ett kort i den utspelade färgen måste man lägga något av dessa kort. I övrigt finns inga begränsningar för vilka kort som får läggas. När alla spelare lagt varsitt kort tas korten upp och läggs i en hög med baksidan upp vid sidan av den spelare som vunnit sticket. Sticket vinns alltid av den som spelade det högsta kortet i trumffärgen eller, om inget sådant spelats, av den som spelade det högsta kortet i den utspelade färgen. Vinnaren spelar ut till nästa stick.
Sticka: Spela ett kort som tar ledningen i sticket, det vill säga spela ett kort så att man skulle vinna sticket om inga fler kort spelades. Kallas även att sticka över. Exempel: att spela spader knekt till ett stick där det tidigare endast spelats en spadersjua.
Stjäla: Att spela ett trumfkort till ett stick där utspelet skedde i en annan färg än trumf (och sedan också vinna sticket).
Straffa: 1. Bjuda över ett bud med ett högre bud. 2. Att göra spelföraren bet. Används sällan i vira, men ofta i kortspel som bridge.
Svit: 1. Ett antal på varandra följande i kort i samma färg, till exempel spader kung, dam, knekt och tio. 2. I fackspråk ofta beteckningen för en färg, till exempel spader eller hjärter.
Sätta: Att sätta spelföraren innebär att man ser till att han förlorar sitt spel.
Sätta bet: 1. Att betala en bet till pullan 2. Att inrikta budgivningen på att få andra spelare att bli spelförare i spel som de inte kan ta hem (istället för att själv försöka vinna spel).
Tringel: Trumfspel där spelföraren får välja trumf från talongens tre översta kort.
Trumf: En färg som vid spelet av korten räknas som mer värd än övriga tre färger. Spelas ett trumfkort till ett stick vinner alltid den som trumfade, spelas flera trumfkort vinner den som spelade det högsta av dessa.
Trumfspel: kallas spel där det finns en trumffärg. Motsats: spel som spelas i sang. I vira måste spelföraren i alla trumfspel ta minst ett visst antal stick för att gå hem. Ordet trumfspel används därför av viraspelare också som synonym för spel som går ut på att ta stick. Motsats: misärspel eller krypspel.
Turné: Trumfspel där trumffärgen bestäms genom att talongens översta kort vänds upp. Namnet kommer ursprungligen av franskans tourner, vända.
Vingel: Trumfspel där spelföraren får välja trumf från talongens två översta kort. Spelet kallades ursprungligen turné-vingel. Uttrycket vingel kommer från substantivformen av verbet vingla. Substantivet användes ofta på 1800-talet i betydelsen tveka mellan olika alternativ och anspelar här på att fler än ett kort slås upp, så att spelföraren har ett val.
Vira: kortspel för tre eller fyra personer, tillika namn på ett bjudbart spel i detta kortspel, gask på 13, där spelföraren måste ta alla tretton stick för hemgång. Vira har alltid haft en speciell plats som det viktigaste offensiva budet, även om vissa sentida utväxter som vingel 8 och tringel 9 numera kan ge bättre betalt.
Virella: Vira för två personer. Kan spelas i väntan på eller i avsaknad av tredje man. Ursprungligen reducerades kortleken till 39 kort genom att antingen en hel färg togs bort eller alla tvåor och knekten till och med trean i klöver. I en senare (och bättre) variant spelades med träkarl och full kortlek. Given delade ut kort till båda spelare och dessutom en extra hand. När någon spelare blivit spelförare fick motspelaren kontroll över både sin egen hand och den extra handen. Spelades ett spel med köp fick han dock bara köpa till den ena handen, vilken som helst. Efter avslutat köp lades korten på den extra handen upp öppet på bordet, och sköttes sedan av motspelaren vid spelet av korten.
Ågren: Namn på markeringar som används vid trumfspel i vira och som först lanserades av Göran B. Nilsson i Handbok i vira (1973). Ett högt kort följt av ett lågt markerar styrka och ett lågt kort följt av ett högt svaghet i den eller de färger som spelades.
Åla: Att lägga varsin bet i pullan som startkapital eller påfyllning. Under Karl XIV Johans tid var åderlåtning en vanlig huskur, som bildligt togs över av viraspelarna när de tappades på spelmarker till den gemensamma kassan och alltsedan dess använts under det förkortade namnet åla.
Överstöld, övertrumfning: äger rum om efterhand sticker ett trumfkort från mellanhand. Uttrycket används särskilt när utspelet skedde i en annan färg än trumf och mellanhands avsikt var att få till en stöld.

First published: 11 October 2023
Last revision: 23 June 2024