Viraspelet har ej ifrån begynnelsen fullfärdigt utkläckts ur sina uppfinnares hjärnor, utan det ena nya begäret efter det andra har under tidernas lopp uppkommit.
– NYA VIRA-BOKEN, 1910
Viraspelets kulturhistoria sträcker sig över tvåhundra år, från 1800-talets punschverandor till 2000-talets klubbspel. Spelet uppkom i början av 1800-talet genom en synnerligen lyckad syntes av de båda äldre kortspelen lomber och boston – därom råder stor enighet bland spelforskarna – men exakt var och när detta skedde har länge varit föremål för spekulationer, och det har funnits många frågetecken kring spelets vidare utveckling. Både viraspelande amatörer och historiker av facket har under årens lopp lagt ner stor möda på att reda ut begreppen, men märkligt nog är det först på denna sida av millennieskiftet som pusselbitarna börjat falla på plats.
Lomber, ursprungligen kallat hombre, var det äldsta av de båda spel som låg till grund för vira. Det uppfanns i Spanien under 1500-talet och var ursprungligen avsett för fyra deltagare. I mitten av 1600-talet utvecklades varianter för både tre och fem spelare, och ungefär vid samma tidpunkt spreds tremannaspelet vidare till Frankrike under namnet l’hombre. Terminologin förfranskades efterhand, samtidigt som spelet i dess franska form fördes vidare till övriga Europa.
Kortleken som användes i lomber var den vanliga, men med tior, nior och åttor borttagna. Ordningen på nummerkorten i de röda färgerna var omvänd, det vill säga ess (ett) var högst och sju lägst. Spader ess (spadiljen) var stående högsta trumf och klöver ess (basta) tredje högsta trumf. I den färg som utsågs till trumffärg kallades det nominellt sett lägsta kortet – det vill säga ♠2, ♣2, ♡7 eller ♢7 – för maniljen och var näst högsta trumf, medan övriga kort i denna färg sorterade under basta.
I tremannavarianten av lomber fick spelarna nio kort var i given, medan resterande tretton kort bildade talongen. I den därpå följande budgivningen utsågs spelföraren. När ett bud blivit avpassat, fick spelarna köpa kort ur talongen på samma sätt som i vira. Hemgång krävde att spelföraren tog fler stick än var och en av de båda motspelarna. Vann han minst fem stick, gick han därför alltid hem, men om han endast tog fyra stick, krävdes att de resterande sticken var fördelade tre–två på motspelarnas händer.
Ursprungligen kunde man bara bjuda spel med köp eller solo, men efterhand varierades möjligheterna. Turné uppfanns, liksom nolo, det vill säga misär. Gasquen tillkom under 1700-talet och öppnade möjligheter för spelare som hade dåliga kort på handen, men som var övertygade om att talongen innehöll starka kort. Budet innebar att spelföraren fick behålla ett kort från givarhanden och köpa åtta ur talongen. Skillnaden mot vanliga köpspel var att trumf i detta fall utsågs efter köpet. I senare varianter kunde spelföraren också välja att inte behålla något kort på handen och istället köpa nio kort ur talongen, eller behålla två och köpa sju. Det senare var ett separat bud som gick under namnet respect.
Boston uppfanns i Frankrike i slutet av 1700-talet och var i viss mån inspirerat av l’hombre, fast med stora förenklingar av den i l’hombre så komplicerade ordningsföljden hos korten. Namnet, le whist bostonien, var förmodligen inspirerat av de dagsaktuella händelserna i det amerikanska frihetskriget (Bostonmassakern 1770, Boston Tea Party 1773). Spelet omnämns för första gången i tryck i Les Almanach des jeux 1783.
Boston spelades på fyra personer med en vanlig femtiotvåkorts lek. Varje spelare fick tretton kort i given, och någon talong förekom inte. Spelföraren spelade normalt ensam mot övriga tre spelare. Spelen i boston var ganska enkla. Stommen utgjordes av 5 spel och så vidare upp till 13 spel. Spelföraren hade i de lägsta spelen möjlighet att söka en partner bland motspelarna, men partnern måste då ta minst tre eller fyra stick för att paret skulle gå hem. Boston var ett av de första spel där man införde en rangordning mellan färgerna. Högsta färg gick under namnet surpréférence och andra färg préférence.
Vid sidan av trumfspel kunde spelarna även bjuda misärer. Den mest utbredda bostontabellen innehöll petite misère, grande misère, petite misère ouverte och grande misère ouverte. Misère royale ouverte fanns i vissa mindre vanliga bostonvarianter och innebar att både motspelarna och spelföraren spelade med öppna kort.
För att råda bot på situationer där man saknade en fjärde spelare vid bordet, utvecklades en tremannavariant som kallades för köpboston. Tre spelare fick tretton kort var och resterande tretton kort bildade talongen. Spelföraren hade ingen möjlighet att söka en partner, utan spelade alltid ensam mot övriga två. Köpet gick till som i köpspelen i vira. Svårighetsgraden på spelen blev lite annorlunda än i vanlig boston, vilket ledde till att 5 spel togs bort och att 6 spel blev det lägsta spelet.
Under 1700-talets sista eller 1800-talets första årtionde började man i vissa kretsar – kanske i Uppsala – att utveckla en ny variant av köpboston genom att införa element ur lomber. Experimentverksamheten resulterade så småningom i ett nytt kortspel, lomber-boston eller förbättrat köpboston. Reglerna finns bara återgivna på ett enda ställe, i det lilla häftet Reglor för kortspelare, som gavs ut i Uppsala år 1809.
Budtabellen för lomber-boston i figuren nedan visar att spelet innehöll så gott som alla de för vira karaktäristiska dragen. Det kan därför inte råda något tvivel om att lomber-boston är den direkta föregångaren till vira. Bakom de löjliga namnen smick, smack, smuck och så vidare i budtabellen döljer sig olika gaskar, som spelades på nästan samma sätt som sina motsvarigheter i vira. Den enda skillnaden var att gränsen för hemgång hade satts ett stick högre, det vill säga åtta plus det antal kort som behölls från givarhanden. Spelet bas var identiskt med spelet vira, det vill säga spelföraren köpte hela talongen och måste ta alla stick för att gå hem.
Även om lomber-boston bestod av samma byggstenar som vira, ger spelet fortfarande ett kantigt och något omoget intryck. Gaskarna var orimligt svåra att ta hem. Solospelen placerades konsekvent över alla köpspel i budtabellen, trots att till exempel 12 spel med köp – i vilket det krävs åtminstone tio eller elva säkra stick på givarhanden för att ge en rimlig chans till hemgång – är ett mycket svårare spel att ta hem än de lägsta solospelen.
Det har länge funnits en tradition att vira har ett samband med den svenska stormaktens vapensmedja i Vira bruk, fyra mil nordost om Stockholm. Bruket grundlades under trettioåriga kriget och hade sin blomstringsperiod under den karolinska tiden, men förlorade så småningom i betydelse och var vid 1800-talets början mest inriktat på produktion av jordbruksredskap. Redan år 1832 förekom uppgiften att vira härstammar från Vira bruk för första gången i skrift: ”Detta spel är en Svensk uppfinning och har erhållit sitt namn af ett jernbruk i Sverige, der man först börjat spela det.”
Vira bruk var mer än bara en smedja. Här höll Åkers skeppslag och senare Södra Roslags domsaga vinter- och sommarting ända fram till 1906. Ett skeppslag var Roslagens motsvariget till det som i övriga riket kallades för härad, det vill säga den lägsta judiciella enheten. Ting skulle enligt 1734 års lag hållas tre gånger årligen: vinter, sommar och höst. Förhandlingen leddes normalt av häradshövdingen. Till sin hjälp hade han nämnden, som bestod av tolv bönder. För att rätten skulle vara domför krävdes att minst sju av nämndens ledamöter var närvarande. Den äldste nämndemannen fungerade som nämndens ordförande och brukade kallas för häradsdomare, men notera att han inte hade någon funktion motsvarande en modern domare. Det var inte ovanligt att det dessutom fanns en auskultant vid häradsrätten, en nyutexaminerade jurist som närmaste hovrätt hade skickat ut för att göra praktik, och som förmodligen bistod häradshövdingen i enklare göromål. Förhandlingarna dokumenterades i regel skriftligt, men det är oklart vem som förde protokoll. Kanske var det någon skrivkunnig bonde i nämnden, kanske en inhyrd professionell skrivare, kanske en auskultant, om någon sådan fanns att tillgå.
Ytterligare en myndighetsperson av betydelse för verksamheten på tinget var kronofogden, som var ansvarig för skatteuppbörd, polisverksamhet och indrivningar inom en statlig administrativ enhet som kallades för fögderi. Även om han inte hade närvaroplikt i själva förhandlingarna, satt han ofta med, eftersom domsluten i regel medförde arbete för hans del.
En häradshövding ansvarade för en hel domsaga, som omfattade ungefär fem härader. Det gjordes många omorganisationer bland domsagorna, men i början av 1800-talet bildade Åkers skeppslag domsaga tillsammans med Sollentuna och Vallentuna härader samt Värmdö och Danderyds skeppslag.
När landsarkivarien Alf Nordström höll på med renoveringsarbetet av det förfallna bruksområdet på 1960-talet, fick han höra en historia av den då 85-åriga Ida Exerman från Roslags-Kulla. Hon kunde meddela att vira uppfanns i samband med vintertinget 1810. Hela bruket isolerades av ett oherrans kraftigt snöoväder, som för flera dagar gjorde all samfärdsel omöjlig. Häradsdomaren, hans skrivare och en advokat tog till kortleken för att fördriva tiden medan de väntade på bättre väder: ”Herrarna spelade en rad olika spel. När man tröttnat på dem alla försökte man hitta på ett nytt, och det blev ett invecklat spel. En del regler togs från ett gammalt spel, om det var trombe eller vad det hette, en del förkastade de och resten uppfann de själva. Det blev viraspelet.”
Den angivna tidpunkten för tinget stämmer ganska väl med de upplysningar om viraspelets framväxt som återfinns på annat håll. Vira omnämns första gången i skrift år 1815, bland annat i tidningen Allmänna Journalen och i pamfletten Några reflexioner angående spel. I spelboken Lyckans Talisman från år 1818 står det att vira ”är en Svensk uppfinning af sednare tider, har i hela Sverige inom få år utbredt sig, och vunnit ett tämmeligen allmänt bifall”.
Tyvärr finns det andra detaljer i historien som inte stämmer lika bra med kända fakta. Bevarade protokoll visar att vintertinget på Vira bruk 1810 hölls den 5–7 februari. Journalisten och viraspelaren Ove Torgny från Ängelholm har i sin forskning tagit fram uppgifter om vädret vid denna tidpunkt genom att studera den så kallade Lännadagboken, en fascinerande urkund som nedtecknades av tre generationer bönder i Grovsta by en dryg mil norr om Vira bruk. Under tiden 1792–1829 var det Johan Andersson som förde bok. Notiserna visar att det var det blidväder under den aktuella perioden och att snön helt töade bort under tingets andra dag.
Det finns dessutom bevis på annat håll, som bekräftar att tingshuset inte kan ha varit isolerat vid denna tidpunkt. Man hade nämligen förlagt tingen för Åkers och Danderyds skeppslag till samma vecka detta år, och tingsprotokollen visar att de personer som ledde tinget på Vira bruk den 5–7 februari också ledde tinget i Danderyds skeppslag på Ensta gästgivargård i Täby den 8–10 februari.
Avsaknaden av snö på det angivna tinget innebär dock inte att den muntliga traditionen måste avfärdas i sin helhet. Jag skall här kort sammanfatta en hypotes, som presenterades i en artikel i Svenska spelkortssällskapets tidning Kartofilen år 2006. Ida Exerman föddes 1884 och kan knappast ha hört historien av ett ögonvittne, utan det kan som bäst röra sig om en andrahandsuppgift. Det är svårt att tro att hennes tidsangivelse skulle vara på året exakt, särskilt inte som ingen av de närvarande då kunde inse tillfällets historiska betydelse – vira var ju ännu inte var mans spel. Det var först efter en tid, när vira blivit känt, som föräldrar och farföräldrar hade anledning att berätta för sina efterkommande om vad som utspelade sig på bruket det där vintertinget för tjugo år sedan … eller var det tjugofem?
Om tidsangivelsen bara var ungefärlig, vilka år kan då komma ifråga som kandidater för tinget på Vira bruk? Det är lätt att dra en gräns för hur långt fram i tiden man skall leta, eftersom vira omnämns 1815 och tinget detta år således är det sista som teoretiskt sett kan komma ifråga. Det är dock lite svårare att dra en gräns åt andra hållet. Även om vira inte omnämns i Reglor för kortspelare år 1809, måste man ta hänsyn till att det tog tid för det nya spelet att sprida sig och tid för förläggaren att ge ut en bok. Cirka fem år bakåt i tiden verkar vara en rimlig marginal.
En jämförelse mellan Lännadagboken och alla protokoll från vintertingen på Vira bruk under perioden 1805–1815 visar att det rådde svåra vinterförhållanden vid fyra tillfällen: 1805, 1806, 1808 och 1812. Tre av dessa ting, 1805, 1808 och 1812, kan direkt avskrivas som möjliga kandidater, eftersom förhållandena inte var tillräckligt svåra för att isolera tingshuset.
Vintertinget 1806 verkar däremot mer lovande. Det inleddes måndagen den 10 mars och avslutades onsdagen den 12 mars, två dagar senare. På måndagen var det vackert väder, men på tisdagen började det dra ihop sig till oväder, och Johan Andersson skrev i sin dagbok: ”snögade och yrde så grufligen och öckade så mycket”. På onsdag och torsdag skrev han: ”satte i stufwan Hwar dag för snö och owäder”. På fredagen var han ute och plogade, så då verkar ovädret ha dragit förbi. Dessa notiser stämmer väl överens med Ida Exermans historia om att Vira bruk skulle ha isolerats av ett snöoväder i samband med ett ting. Hennes historia är därför på det stora hela förmodligen korrekt, men det ting som avses är vintertinget på Vira bruk den 10–12 mars 1806, inte vintertinget 1810.
Om man får tro allt detta, såg kortspelet vira dagens ljus på Vira bruk onsdagen den 12 mars och under hela följande dag, torsdagen den 13 mars 1806. En kväll och en dag kan tyckas som en kort tid för att uppfinna ett kortspel, men man bör komma ihåg att steget mellan vira och lomber-boston är kort. Vid sidan av rena namnbyten på spel, består det väsentligen i en justering av gaskarnas svårighetsgrad och en omplacering av solospelen. Det nyskapande elementet på Vira bruk bör därför inte överdrivas. Det är bara en av många milstolpar på vägen mot dagens vira, även om det är sannolikt att spelet fick sitt namn vid detta tillfälle. Förmodligen gjorde de isolerade deltagarna på tinget små ändringar, som andra spelare uppskattade och ryktet började sprida sig om det nya köpboston à la Vira som snart förenklades till bara vira.
Protokollet från vintertinget 1806 är försett med en detaljerad närvarolista, vilket ger oss möjlighet att bekanta oss lite närmare med uppfinnarna – om vi nu väljer att se den nya varianten av köpboston som en ”uppfinning” trots betänkligheter om hur stort steg som egentligen togs på Vira bruk.
Häradshövdingen hette Per Arell och föddes den 13 januari 1756 i Skärstad i Småland, som son till häradsprosten Olof Arell och hans hustru Lovisa Christina. Fadern var mycket lärd och intresserade sig för både teologi, språk och vetenskap. Per verkade ha ärvt faderns akademiska sinnelag och skrevs in på Smålands nation vid Lunds Universitet år 1773 tillsammans med sina båda äldre bröder David och Magnus. Det finns inga uppgifter om examensdatum eller var och hur Per inledde sin karriär, men han verkar i alla fall ha varit framgångsrik. År 1794 utsågs han till häradshövding över Sollentuna och Vallentuna härader samt Värmdö, Danderyds och Åkers skeppslag. Denna tjänst behöll han till 1814, då han istället blev häradshövding i Seminghundra, Ärlinghundra, Långhundra och Färentuna härader. I slutet av Per Arells tjänstgöring var tingsprotokollen ofta undertecknade av vikarier, kanske ett tecken på hälsoproblem? Per lämnade sin sista tjänst som häradshövding 1819 och gick ur tiden 1823, vid sextiosju års ålder.
Mantalslängder visar att Per Arell var bosatt i Stockholm under större delen av sin yrkesverksamma period. År 1800 var han skriven i Gamla Stan, och tio år senare hade han flyttat till Katarina församling på Söder. Vid båda tillfällen stod han som ogift.
Figuren ovan visar Per Arells underskrift av protokollet från vintertinget 1806, vilket bekräftar att han var personligen närvarande. Om man studerar namnteckningen noga, kan man notera en anmärkningsvärd detalj. Den sista slingan i namnteckningen är formad som ett hjärta. Normalt brukade Per Arell avsluta namnteckningen med en liten cirkel på detta ställe. Skall detta månne tolkas som en hjärtersymbol, ett vittnesbörd om många timmars intensivt kortspelande?
Tingsprotokollet visar vidare att kronofogden Henric Gustaf Sehenmark närvarade tillsammans med häradsdomaren Jan Ersson i Boda, Roslags-Kulla socken, och ytterligare åtta nämndemän (Eric Ersson i Husby, Österåkers socken, Eric Swensson i Swinninge, Österåkers socken, Eric Arfwedsson i Ekeby, Riala socken, Nils Ersson i Gerswik, östra Ryds socken, Eric Andersson i Westanberg, Österåkers socken, Eric Jonsson i Gregersboda, Roslags-Kulla socken, Anders Göransson i Uddeby, Riala socken, och Nils Mattsson i Åsätra, Österåkers socken). Alla angivna byar kan enkelt identifieras på moderna kartor. Den som någon gång dristar sig till att besöka Vira bruk och åker via den slingrande vägen 276 från Stockholm kan notera att man passerar både Boda och Åsätra (modern stavning: Åsättra) på vägen.
Per Arell var akademikern i gänget, den enda person som hade kontakter i de mera välbärgade, borgerliga kretsarna i Stockholm. Vi måste därför utgå från att det var han som förmedlade alla nymodigheter på kortspelsfronten till övriga deltagare på tinget, och att han därmed är en av de verkliga nyckelpersonerna i viraspelets historia. Ida Exerman omnämner visserligen inte häradshövdingen i sin historia, utan istället häradsdomaren, men det är uppenbart att hon förväxlat dem med varandra, eftersom hon talar om ”häradsdomaren och hans skrivare”, trots att det var häradshövdingen som var ordförande och ledde förhandlingen.
Det finns inga uppgifter om vem som förde protokoll på vintertinget 1806 – det vill säga vem som var ”skrivaren” i Ida Exermans historia – och det är heller inte lätt att reda ut vem som avses med ”advokaten”. Före 1866 fick åtalade i brottsmål inte företrädas av något juridiskt ombud utan måste själva föra sin egen talan i rätten, även om inget i princip hindrade dem från att hyra in ett rättegångsbiträde som hjälpte till vid utarbetandet av försvaret. I tvistemål var det tillåtet – och kanske inte helt ovanligt – för parterna att låta sig företrädas av någon annan vältalig person på tinget, men då rörde det sig i regel inte om några professionella, utbildade jurister. Vilken myndig person som helst som hade ”medborgerligt förtroende” hade rätt att agera som advokat å någon annans vägnar. Först under senare delen av 1800-talet fick yrkeskunniga advokater en mer framträdande roll i svenska rättsprocesser.
Förmodligen är häradsdomaren, skrivaren och advokaten sentida utsmyckningar av historien, ett sätt att etablera ett tretal som motsvarar de tre deltagarna i vira. Det går inte med säkerhet att fastslå vilka av de närvarande som var mest aktiva i uppfinnandet av vira, möjligen då med undantag för Per Arell.
Innan Alf Nordtröm först publicerade berättelsen om tinget på Vira bruk, förekom det många spekulationer i spellitteraturen om vilka personer som uppfunnit viraspelet. Ett av de mest ihärdiga ryktena gjorde gällande att vira utvecklades av smeder eller andra yrkesmän på Vira bruk, och att deras vallonska ursprung skulle förklara de många franska termerna i spelet. Öbergs virabok från 1945 påstår till exempel att ”som uppfinnare kan anses två till bruket anknutna herrar Bertram, far och son, tillhörande den konstförfarna vallonska ståletsarsläkten. Kanske har ytterligare någon medverkat, ty vira är ju ett spel på tre.” Uppgifterna rimmar illa med vår kännedom om personalstyrkan på Vira bruk. Den siste av släkten Bertram lämnade bruket i protest mot en nyordning på 1780-talet, och ingen med detta namn var längre verksam på bruket i början av 1800-talet när viran såg dagens ljus.
Det finns andra omständigheter som gör att man kan avskriva inte bara historien om herrarna Bertram, utan hela den seglivade myten om valloner från Vira bruk som virans upphovsmän. Smederna på bruket invandrade nämligen från Solingen i nuvarande Tyskland och inte från Vallonien. De många franska termerna i vira har dessutom inget med uppfinnarna eller deras modersmål att göra, utan hämtades direkt från föregångarna lomber och boston.
Det finns en gammal historia om tre förmenta bokhållare på Vira bruk, som cirkulerat i många kretsar. Jag citerar här Sven Bobergs skrift om Faluvira från 1957: ”På Vira bruk funnos på sin tid tre bokhållare, Nykyrk, Centervall och Borup. Befolkningen i trakten uttalade den förstnämndes namn ’Nytjörk’ i likhet med att man i dagligt tal sade ’tjörka’ istället för kyrka. Om och i så fall i vilken omfattning dessa bokhållare deltagit i ’uppfinnandet’ av viraspelet förmäler icke sägnen, men däremot uppgiver den, att de voro synnerligen ivriga viraspelare, som städse tillbragte sina lediga kvällar under kortspel, och deras skicklighet och sakkunskap i vira blev efter hand vida beryktad. Så småningom började de benämna kvällens tre sista spel med sina egna namn i omvänd ordning, ’Nytjörk’, Centervall och Borup.”
Sägnen verkar ha visst stöd i äldre litteratur. En spelbok från 1847 skriver: ”Det sista spelet kallas borup. Sedan borup gått, företages betedelningen.” En annan spelbok från 1853 skriver under rubriken förklaring av termer och benämningar: ”Borup – sista spelet som göres.”
Ove Torgny har gjort en fin forskningsinsats genom att på ett övertygande sätt fastställa identiteten av den Borup som förekommer i historierna. Det visade sig att Borup inte hade någon direkt anknytning till Vira bruk, även om han var verksam inte alltför långt därifrån. Per Borup tillhörde en skånsk akademikerfamilj och föddes i Malmö 1748. Han skrevs in på Skånes nation vid Universitet i Lund 1764 och tog ut examen i juridik strax före jul 1767. Borup började som auskultant 1769 och blev notarie i Svea hovrätt 1777, och så småningom även pronotarie på detta ställe. I december 1789 utsågs han till häradshövding i Rasbo, Vaxala, Bälinge, Hagunda, Lagunda och Ulleråkers härader i Uppland, en tjänst som han innehöll fram till sin död vid femtiosex års ålder den 12 augusti 1805 i Uppsala.
Torgny har också spårat upp en viss Gabriel Johan Nykiörck, som var årskurskamrat med Borup på den skånska nationen vid Lunds Universitet och enligt Torgny förmodligen är den Nykyrk som omtalas i historien. Nykiörck föddes 1745 i Gessie, och hade liksom Borup en familj med akademisk bakgrund. Han gjorde en kyrklig karriär, blev prästvigd 1770, magister och lärare vid barnhuset i Malmö 1778, och så småningom kyrkoherde i Ystad 1782. Nykiörck gick bort 1784, vid trettioåtta års ålder.
Den enda person med namnet Centervall som tidsmässigt och geografiskt passar ihop med Borup och Nykiörck är handlaren Jonas Centervall i Lund, född 1737 och död 1805. Det är oklart exakt hur han skulle ha varit bekant med Borup och Nykiörck. Torgny har föreslagit att han kanske var hyresvärd åt de båda studenterna.
Herrarna Borup, Nykiörck och Centervall kan omöjligen ha spelat vira tillsammans, eftersom Nykiörck dog tjugo år innan vira uppfanns. Det är osannolikt att de ens fick tid att spela boston ihop, eftersom Borup var verksam i Stockholm från 1777 och boston först omnämns 1783. Ove Torgny menar att de kanske utgjorde ett lombergäng under studietiden, och att Borup sedan utan de övrigas medverkan deltog i utvecklandet av lomber-boston i spelkretsarna i Uppsala. På något lyckades han genom sin charm och personlighet att få övriga spelare att benämna de tre sista givarna efter kortspelsgänget i studietidens Lund.
Det är förstås inte omöjligt att det har gått till på det sättet, men det finns en del sakförhållanden som pekar i en annan riktning. Följande artikel stod att läsa i Post- och inrikes tidningar 1860: ”I början af detta århundrade – berättas det – fans i Hagunda och Lagunda härader i Uppland en häradshöfding, som hette Borup. Han var den älskvärdaste umgängesman, glad, qvick, snillrik. I det sällskap, hvari han var, glömde alla tiden och tänkte icke på att taga afsked, men då han aflägsnade sig, ljöd det: ’Nu går Borup!’ Då bröto alla upp, dansmusiken tystnade, sista glaset dracks, vid spelbordet gåfvos korten för sista gången – ingen trefnad fans, sedan Borup gått.”
Det är fullt möjligt att Borup egentligen inte hade något alls med vare sig lomber-boston eller vira att göra, utan att uttrycket ”Nu går Borup!” helt enkelt överfördes till vira i betydelsen ”nu är festen slut”, det vill säga nu är partiet över. När folk så småningom glömt bort vem den levnadsglade häradshövdingen var, utgick man ifrån att uttrycket borup kommit från en kortspelare, och myten om viraspelaren Borup uppstod. Historien broderades av okända skäl ut med Nykyrk och Centervall för att uppnå det magiska tretalet av spelare. Kanske avses de två ungdomskamrater som Torgny har spårat, kanske två andra, för oss okända personer.
Oavsett om Per Borup var hjärnan bakom lomber-boston eller inte, kan man ändå konstatera att den sista given i vira med stor sannolikhet har namngivits efter honom, och att han därmed – på det ena sättet eller det andra – för alltid har fått sitt namn inskrivet i viraspelets kulturhistoria.
I häfte 5 av Lyckans Talisman publicerades 1818 den första kända tryckta budordningen för vira, se bilden nedan. Likheten med lomber-boston är påtaglig. Viraspelet saknade i denna tidiga version många bud som idag utgör omistliga delar av spelet. Vingel, tringel och gök hade ännu inte sett dagens ljus, och budtabellen innehöll bara två köpmisärer, liten och stor misere med köp.
Det fanns också vissa skillnader i hur spelen spelades. Gaskarna på 3 och 4 kunde inte spelas i misär. Antalet kort som fick köpas i de båda köpmisärerna var helt valfritt, både i första köpet och i omköpet. I de öppna solomisärerna lade spelföraren upp korten först när första sticket spelats och vikts. Slutligen innebar kunglig solomisär att både motspelarna och spelföraren spelade med öppna kort. Spelarna skulle enligt budordningen från 1818 lägga upp korten efter köpet men före första utspel. Senare under 1800-talet förekom också varianten att korten skulle läggas upp först när första sticket vikts.
Rangordningen mellan buden avvek på flera punkter från den moderna. Lägg märke till att wira var det näst högsta budet, en våldsam övervärdering av spelets svårighetsgrad. Orsaken till detta får nog sökas i lomber-boston, där motsvarigheten till wira, bas, istället var kraftigt undervärderat. Bas hade till och med placerats lägre än solo 6 i budtabellen, trots att poängbetalningen var avsevärt högre. Det var därför ofta lönsamt att bjuda över bas med låga solospel, även om solobudgivaren visste att han skulle gå kodilj. När missförhållandena slutligen rättades till i den första viratabellen, lät man det styvmoderligt behandlade basbudet övergå i wira och inta en speciell plats under solo wira som det viktigaste offensiva budet.
Begär hade i Lyckans Talisman det mycket mer logiska namnet 6 spel med köp, men det påpekas i en not att man med uttrycket ”jag begär”, det vill säga ”jag bjuder”, automatiskt avsåg 6 spel med köp eller liten misär. Under hela 1800-talet användes namnen 6-spel och begär om vartannat i budtabellerna, för att i början av 1900-talet ersättas av bara begär.
Det förekom få ändringar av spelen och ordningen i tabellen före cirka 1880. Turné 8 och 10-spel togs bort vid seklets mitt, eftersom spelen ansågs för svåra. Lägg märke till att hemgång i turné 8 bara betalades med en bet. Ungefär vid samma tid började gök dyka upp i budtabellerna under namnet muntergök eller wiramisère, och ofta med tillägget ”om man därom kommer överens”. Först i slutet av 1800-talet hade gök – och de säregna avpassningskraven för budet – etablerat sig bland spelböckerna.
I noter till budtabeller från senare delen av 1800-talet stod ofta att man inom vissa kretsar spelade med så kallad dubbelturné. Andra källor kallade det nya spelet för tournée-vingel, något som senare förkortades till det moderna namnet vingel. Ordet vingel är ett substantiv som är avlett från verbet vingla. Substantivet användes flitigt på 1800-talet i betydelsen att bete sig bedrägligt eller att tveka mellan olika alternativ. Namnet tournée-vingel anspelar således på att kort vänds upp ur talongen, men att det är fler än ett kort så att spelaren tvekar mellan alternativen. Det dröjde till slutet av 1800-talet innan vingel skrevs in i budtabellerna.
Den vira som spelades under 1800-talet brukar idag ofta kallas för protokollvira, eftersom förlorade betar inte sattes i en pulla utan bokfördes i ett protokoll. Man använde sig dock liksom idag av spelmarker. Pinnarna gick under det franska namnet fisch, runda (= 8 fisch) kallades för wiror och betar (= 64 eller 96 fisch) för fastigheter.
Protokollet fördes på så kallat betepapper, som bestod av en kolumn för varje spelare. (I äldre svenska texter användes ofta fransk stavning för bet – bete eller bête – men uttalet var detsamma som idag.) Om någon förlorade ett spel, verkställdes pinnbetalningen omedelbart. Spelets grundvärde i fisch (eller points) framgick alltid av budtabellen, och betalningen i färg och högsta färg räknades fram genom att dubbla respektive fyrdubbla grundvärdet. Värdet på den förlorade beten (eller de förlorade betarna) skrevs emeller tid upp i spelförarens kolumn som en sorts skuldförteckning, och ökades med en viss summa, vanligtvis en point, i förhållande till den senast satta beten. Betens värde varierade därför under spelets gång. Det antal betar som skulle sättas när någon förlorade ett spel var i den tidiga protokollviran alltid lika stor: en bet för bet och två betar för kodilj. Muntergök och dubbelturné var de första spel som betalades med dubbla betar.
En av betarna i protokollet var alltid utsedd till så kallad gående bet och markerades med ett horisontellt streck. När någon gick hem i ett spel, verkställdes betalningen av den gående beten, det vill säga den som ursprungligen satt beten fick betala motsvarande antal points till den som gått hem. I början av ett viraparti var ålarna gående betar, men så fort ett spel tagits hem utsågs den för tillfället värdefullaste beten som ny gående bet.
Om spelföraren köpte om, måste han först sätta bet i protokollet och betala motspelarna som för lagd hand. Vinst och förlust efter omköpet bokfördes sedan separat och betalades som ett vanligt spel, dock med den skillnaden att man vid förlust måste sätta dubbla betar.
När ett parti avslutades genomfördes en så kallad betedelning av kvarvarande, ej avspelade betar i protokollet. För att vara delaktig i betedelningen fordrades normalt att man själv hade satt tre eller fyra betar under kvällens lopp. Ibland var kravet istället att man någon gång under kvällen spelat en wira.
Vira var oerhört populärt inom borgerliga kulturkretsar vid den här tiden. Allusioner på viraspelet förekom flitigt i litteraturen, och det skrevs till och med en operett på ämnet: ”Prins Kille och fröken Wira”. Stycket har vid sidan av rollfigurernas namn egentligen inte så mycket med kortspel att göra. Kejsar Slamm den store försöker gifta bort sin son med hovmarskalk Oppigaskens dotter. Hovmarskalken är först avvisande, men efter diverse förvecklingar får de unga tu varandra. Operetten uruppfördes i Stockholm i maj 1871.
En så kallad Norstedtare är en skvis i vira, som går ut på att spelföraren tar alla tretton sticken i vira trots att hen har en singelton i en sidofärg som inte är ett ess. I Sala Wirasocietet finns det en muntlig tradition som säger att uttrycket härstammar från en av bygdens söner, närmare bestämt en viss Per Jansson som föddes i Norrby socken i Västmanland år 1818. Han var andre son till jordbrukaren Jan Jansson. Vid faderns död tog den äldre brodern över gården, så Per flyttade till Sala och började jobba hos handlaren Johan Nordquist. Efter sju år bytte han jobb och tog tjänst hos en bergsman vid namn Norstedt. Den nya arbetsgivaren dog ganska snart, och ett år efter Norstedts frånfälle gifte sig Per med änkan.
Äktenskapet öppnade nya möjligheter för den försigkomne bondsonen, som nu bytte namn till Per Norstedt. Han utvecklade en småskalig affärsverksamhet, till att börja med spannmålshandel. Per Norstedts grosshandlarimperium växte med tiden. Till slut blev han en högt aktad medborgare i Sala och hade plats i stadsfullmäktige, drätselkammaren samt kyrko- och skolrådet. Per Norstedt var också huvudman i Sala sparbank. Två år före sin död 1890 gjorde han en donation till ett barnhem i Sala, som ledde till att han tilldelades Vasaorden.
Grosshandlare Norstedt hade ett stamhak, stadshotellet, dit han gick varje dag för att äta middag. Favoriträtten var salta biten. På kvällarna samlades stadens handelsidkare på hotellet för att äta och umgås. Efter maten spelade man kort, vira och priffe. Det var vid något av dessa partier som Norstedtaren först såg dagens ljus, får man väl förmoda. Historien förtäljer att Per gjorde sig ett namn också inom priffe. Vid ett tillfälle fick han tretton kort i samma färg och begärde noll, det vill säga misär, men glömde att han själv hade utspelet. (Sannoliketen att få tretton kort i en färg är bara en på 159 miljarder, så just denna del av historien bör nog tas med en nypa salt.) Resultatet blev att han själv tog alla tretton stick. Detta blev sedan ett ordstäv: ”Äh pah, sa Norstedt, spelade ut i nollan och tog alla spelen.”
I boken Svenska millionärer: minnen och anteckningar av Carl Lindahl från 1897 återges en annan tradition, som säger att uttrycket Norstedtare myntades efter rådman Per Adolf Norstedt i Örebro. Han var en av virans flitigaste utövare under spelets barndom, hade alltid högtflygande idéer och drevs ofta upp till vira. Eftersom han kastade sig in i äventyret även med svaga kort, blev han vanligen också kodilj. Boken förklarar inte närmare varför dessa kodiljer gav upphov till namnet på skvisen, men vi får väl förmoda att Norstedts öppna sinnelag i ett lyckligt ögonblick gjorde att han kunde spela hem en till synes hopplös vira utan ess i en sidofärg.
I slutet av 1800-talet började den gamla budordningen i vira trängas ut av en ny budtabell, som var en kraftig omarbetning av den dittills använda och som dessutom inkorporerade de två nya speltyper som växt fram vid seklets mitt, gök och vingel. Tabellen kan tidigast spåras tillbaka till 1882, men tog först med Henrik Leonard Victorins klassiska bok Handledning i vira (1888) steget in i den etablerade viralitteraturen. Så här i seklets sista årtionde hade viraspelet nått höjdpunkten på sin bana, och Victorins tabell måste ses som den verkligt klassiska budordningen. Här visas samma tabell som i Victorins bok, men med pointbetalningen omräknad till modern pinnbetalning.
Nyordningen gick bland annat ut på en nedvärdering av trumfspelen och en allmän stärkning av misärspelen. Vira flyttades långt ner i budordningen, och solo vira fick se sig detroniserat av solo petite misär ouverte royale och solo grande misär ouverte royale. Royale innebar liksom tidigare att både spelförare och motspelare spelade med öppna kort. Korten lades upp före första utspel, en regel som vid den här tiden också överförts på de öppna solomisärerna. Liten och stor misere med köp ersattes av köpmisärerna på 1 till 6, där spelföraren kunde höja nivån genom utfästa sig att köpa fler kort från talongen. Köpmisär på 1 till 3 spelades med tretton slutna kort och köpmisär på 4 till 6 med tolv slutna.
Vira har ibland karaktäriserats som punschverandornas utkorade kortspel. År 1890 registrerades i Borås varumärket Wira punsch. Etiketten innehöll en konstnärligt utformad budtabell, som förresten är en intressant mellanform mellan det tidiga 1800-talets budtabeller och den nya budtabell som växte fram under seklets slut.
I äldre vira bokfördes förlorade betar som tidigare nämnts i ett protokoll, och det fanns därför inget behov av en virapulla. Mellan speltillfällen förvarades spelmarkerna oftast i en träask, som innehöll fyra små lådor med varsin uppsättning marker. Satserna hade samma sammansättning som i modern vira, men markerna var oftast gjorda i ben. Denna typ av markersatser var inte specifikt svensk, utan användes på många ställen i övriga Europa bland annat till viraspelets föregångare lomber och boston.
I slutet av 1800-talet började viraspelarna tröttna på den invecklade proceduren att föra protokoll. Förlorade betar betalades istället till en pulang, det vill säga en skål eller ett fat med upphöjda kanter, som fungerade som gemensam kassa under spelets gång. Ordet pulang kommer från det franska poulan, med samma betydelse, och försvenskades så småningom lite skämtsamt till pulla. Till en början användes vanliga skålar eller fat som pullor, men under 1880-talet började olika porslinsfabrikanter, främst Rörstrand, att tillverka särskilt formgivna pullor i porslin. Pullorna försågs med lock, ofta med tryckt budtabell, så att betarna först kunde läggas i locket och sedan slussas ned.
Under 1900-talets första årtionde föddes den moderna virapullan, en svensk uppfinning. Markerlådorna blev runda och placerades i en cylindrisk burk med lock. Den tomma burken och dess uppochnervända lock fungerade som pulla under spelets gång. Hela konstruktionen var mycket kompakt, och man slapp släpa omkring en träask med marker och en ömtålig porslinspulla när man var ute på resande fot. Formgivningen var anpassad till tidens nya material. Burkarna gjordes av bleckplåt, efter 1909 även av bakelit. Ganska snart gick man över till att tillverka spelmarkerna i vinylplast (PVC), som uppfanns 1913.
”Patent” användes vid den här tiden ofta som prefix i varunamn för att markera att de baserades på en patenterad uppfinning, till exempel patentlås, och så småningom också för att beteckna en fiffig lösning i största allmänhet, till exempel patentbiff och patentmedicin. Det nya sättet att spela vira kom i enlighet med detta mönster att betecknas som patentvira, i motsats till den äldre protokollviran. Den som en gång tragglat med ett gammaldags protokoll kan nog förstå varför man på detta sätt ville betona fiffigheten i den nya spelformen. Efter 1910 har det så gott som uteslutande spelats patentvira i Sverige.
Lägg märke till att ordet pulla genomgick en liten betydelseförskjutning. Ursprungligen var en pulla bara skålen där betarna placerades under spelets gång, och i äldre viraböcker sägs att man för att spela vira behöver spelmarker och en pulla. En ovan beskriven burk med skålar och spelmarker marknadsfördes först som viranecessär, men ganska snart övergick man till det moderna språkbruket och hela necessären med sitt innehåll kom att gå under beteckningen pulla.
För att underlätta betalningarna till pullan i patentvira fixerades värdet av beten vid spelets början, vanligen till 48 eller 50 points, samtidigt som den korta rektangulära spelmarken, tidigare kallad fastighet, döptes om till bet och tilldelades samma värde som beten. Wirorna fick det mer rättframma namnet runda och värderades till 12 point medan fisch (= 1 point) bytte namn till pinnar. Victorin rekommenderade i Handledning i vira att man vid sidan av den vanliga uppsättningen spelmarker också använde sig av ett- eller tvåöringar värda 6 point, för att slippa alla ständiga växlingar.
Betalningen av betar vid köp och omköp slogs samman i samband med att man gick över till patentvira. Ett misslyckat omköp ledde till tre förlorade betar, om spelföraren gick bet (en bet för första köpet och dubbla betar för det andra), och fem betar, om han gick kodilj (en plus fyra betar). Hemspel gav normalt ingenting, eftersom spelföraren satte en bet för första köpet och spelade hem en i det andra. Enda undantaget var omvingel, där spelföraren fick sätta en bet efter hemgång. Betalningen för första köpet var ju i vanlig ordning dubbla betar, medan hemgången i andra köpet bara gav en bet.
Viraspelet gick vid sekelskiftet in i en fas av snabb förändring, då bland annat en rad nya spel infördes. Vingel 8 dök upp i en budtabell från korttillverkaren Alexander Boman 1898, och några år senare tillkom tringel 9 och gask på 0. Man började också uppvärdera vissa riskabla spel. I en not till Bomans budtabell påpekades att man i rikets norra och mellersta provinser ofta lät vingel 6 ta över 7-spel. Så småningom togs denna förändring med i budtabellen, och enligt samma principer lyftes vingel 7 över 8-spel och vingel 8 över 9-spel. Dessa nymodigheter slog inte igenom i alla virakretsar, åtminstone inte omedelbart. Under åren 1898 fram till 1920 förekom ofta dubbla budtabeller i litteraturen, en konservativ som i stort sett följde Victorins ordning och en ”alternativ” tabell där de senaste nyheterna tagits med. I Nya vira-boken (1910) fick den alternativa budordningen namnet Norrlandsvira.
I och med Norrlandsvirans intåg började hasardelementet i spelet påtagligt öka. Vingel 8 betalades med dubbla betar, både vid förlust och hemgång, medan tringel 9 genomgående hade tredubbel betalning. Därmed bröt man mot principen att en spelare bara kunde lyfta en bet ur pullan vid ett och samma tillfälle. Spelen innehöll också en nyhet vad gäller betalningen för omköp. Normalt sett gav hemgång efter omköp inget betalt ur pullan, men i Nya vira-boken omnämns att det i många kretsar gavs en bet per överstick i omvingel 8 och omtringel 9. Därmed kunde vinsten efter omköp bli högre än efter hemtaget spel med enkelt köp.
Efter ytterligare några år tillkom turné 8. Spelet betalades till skillnad från sin namne under 1800-talet med dubbla betar vid hemgång, och dessutom en bet för hemgång och en bet per överstick vid hemspelad omturné. Betalningen för omtringel ökades till en bet för hemgång och två betar per överstick.
Under 1920-talets början växte extrema hasardvarianter av viraspelet fram. Kvadruppel, pingel och karusell med fyra, fem respektive sex uppslagskort att bestämma trumf från såg dagens ljus. Man tilläts vingla och tringla om så mycket man önskade, med dubblad betalning för varje omköp. Betalningen för kodilj efter sex omvinglingar var hela tvåhundrafyrtio betar och vinsten efter hemgång med fem överstick etthundrasextio betar! Uppoffringsspelet gök 15 infördes. Spelet kunde bara bjudas efter karusell. Det spelades med femton öppna kort och fick inte läggas. Bet kostade tre betar, kodilj sex betar plus en extra bet för varje stick utöver två som spelföraren tog.
De gigantiska betalningarna till pullan ställde förstås till problem, eftersom markersatserna bara innehöll mellan fem och tio betar. Detta löstes oftast genom att man införde en särskild ”storpulla” vid sidan av den vanliga pullan, där pinnarna var värda sex betar, de runda markerna tio betar och betarna femtio betar.
Samtidigt som insatserna i hasardvira nådde oanade höjder bland landets kortspelare kom nya impulser utifrån. Kontraktsbridgen lanserades 1926 av den amerikanske miljonären Harold S. Vanderbilt och populariserades ytterligare av Culbertson i början av 1930-talet. Det stora kortgeniet Culbertson lär förresten en gång i sitt liv själv ha kommit i kontakt med viraspelet. Under en av sina många PR-resor för det nya Culbertsonsystemet i kontraktsbridgen hamnade han på Berns salonger i Stockholm, där ett gäng gubbar satt i ett hörn och lät kortlapparna dansa till vingel- och tringelbuden. Culbertson blev nyfiken på sällskapet och gick fram och försökte förstå vad de höll på med och vad det var för lustig burk med färgade spelmarker som fanns där. Han blev under kvällens lopp så betagen av detta märkliga kortspel att han totalt glömde bort alla bridgespelare som samlats för att lära sig det nya Culbertsonsystemet.
Viraspelarna tröttnade på att hålla på med pointbetalningar, som ändå var obetydliga i förhållande till värdet på beten och som dessutom gjorde det mycket svårt att få markerna att räcka till. Victorins nödlösning att använda ett- eller tvåöringar vid sidan av spelmarker var besvärlig, eftersom mynten hade samma färg och alla spelare därför måste tilldelas exakt samma antal mynt. I Bomans budtabell fick pinnarna överta ettöringarnas roll och värderades till 6 point. Pointen togs bort och betalningarna för spelen avrundades istället till motsvarande summa i pinnar. Betens värde sattes vid omräkningen till 48 point.
Det är knappast förvånande att landets duktiga kortspelare började intressera sig för bridge i stället för den urartade hasardviran. Nedgången för vira kom snabbt, trots försök till upprensning i djungeln av olika hasardbud. Det decimerade släktet av viraspelare fick söka sig till klubbar och spelsällskap för att komma i kontakt med likasinnade. Bridge- och viraklubben i Gnesta, som mig veterligen är Sveriges äldsta klubb med en obruten tradition, bildades 1927, Viraklubben i Umeå 1930, klubben i Sundsvall 1937, Viraklubben Göken i Göteborg 1943, Falu viraklubb 1951, Gävle Viravänner 1952, Stockholms Wirasällskap 1954, Virabröderna i Uppsala 1958, Virasällskapet i Malmö 1958, Ängelholms Wiraklubb 1972 och Viraklubben Lergökarne i Ängelholm 1980. Wirasocieteten i Sala har traditioner sedan 1890, men har inte varit aktiv hela tiden. Verksamheten i flera av dessa sällskap har tyvärr upphört, men flera nya klubbar har å andra sidan tillkommit under 2000-talet.
Ett särskilt intressant viraöde är Carl Axel Roos af Hjelmsäter, hjärnan bakom två av landets föreningar. Han träffade viraspelaren Ivar Gawell på tåget mellan Uppsala och Stockholm i mars 1953, och det trevande samtalet gled så småningom in på vira. Roos af Hjelmsäter berättade att han och en vän, John Collett, tidigare spelat vira tillsammans, men att den tredje personen i deras spelgäng nyss avlidit. De nyblivna kamraterna kom överens om att träffas, och på hösten bjöd Roos af Hjelmsäter in Gawell till ett parti med Collett. Roos af Hjelmsäter tog initiativet till en annons för att undersöka intresset för viraspel i Stockholm, vilket resulterade i ett möte på hotell Gillet – beläget i en numera riven fastighet på Brunkebergstorg – den 8 januari 1954, där Stockholms Wirasällskap grundades.
Roos af Hjelmsäter var föreningens ordförande 1954–1957, men flyttade sedan söderut till Malmö. Där annonserade han på nytt om vira i maj månad 1958, vilket resulterade i att tolv intresserade spelare samlades på Handelsklubben i Malmö. Man beslutade att vänta till hösten med att starta klubben. Märkligt nog hördes initiativtagaren inte av, men Hugo Frost införde en ny annons och grundade Virasällskapet i Malmö den 21 oktober 1958. Det sägs att Roos af Hjelmsäter sedermera slog sig ned i Småland och drog sig tillbaka från viraspelandet.
Efter andra världskriget påbörjade Öbergs sin utgivning av Vira-boken i serien Öbergs spelregler. Den kom ut i åtskilliga upplagor och var normgivande under de följande trettio åren. Den vira som presenterades i Öbergs lilla häfte var i allt väsentligt Norrlandsvira. Tringel 9 fanns med, men inga högre hasardbud ingick i budtabellen. Antalet omköp var i traditionell ordning begränsat till ett. Man hade också valt att liksom i Norrlandsvira värdera vingel 6 högre än 7-spel och på samma sätt vingel 7 högre än 8-spel och vingel 8 högre än 9-spel. Gask på 0 hade av anhängare till den klassiska Victorintabellen först placerats mellan vingel 7 och köpmisär på 1, men värderades både i Norrlands- och Öbergsvira lägre än gök. Antalet bud med avvikande betalning till pullan hade hunnit växa till sex.
De kungliga solomisärerna, som varit tämligen enhetliga under 1800-talet, genomgick stora förändringar under 1900-talets första hälft. Man hade till att börja med infört regeln att spelföraren skulle lägga upp korten före köpet (istället för att som tidigare låta motspelarna spela med öppna kort). Efter hand tilläts motspelarna också rådgöra med varandra, jämföra kort och i vissa kretsar till och med byta kort med varandra. Öbergs rekommenderade i sitt virahäfte att kunglig rätt och slätt skulle innebära att spelföraren lägger upp sina kort före köpet, ingenting annat. Praxis i de flesta spelsällskap vid denna tid verkar ha varit att motspelarna åtminstone i den stora kungliga misären dessutom tilläts jämföra kort och rådgöra med varandra, något som förmodligen hänger samman med att det var det högst rankade spelet i budordningen.
Uppvärderingen av solomisärerna vid 1880-talets revidering av budtabellen gick längre än vad som är befogat av speltekniska skäl. Det är lättare att förlora alla stick än att vinna alla stick, eftersom vinst kräver att man hela tiden spelar det högsta kortet till sticket medan det för förlust räcker med antingen det lägsta eller det näst lägsta.
Många kretsar vid 1800-talets slut höll också under lång tid kvar vid solo vira som högsta bud. 1955 tillsatte Falu viraklubb en kommitté för att utvärdera ordningen av solobuden, med ledning av den omfattande budstatistik som förts både i Falun och Sundsvall. Resultatet blev ett betänkande med förslag till ny budordning, som skickades till landets övriga klubbar i hopp om att kunna reformera spelet i enighetens tecken. I Stockholms Wirasällskap valde man vid detta tillfälle att bibehålla den gamla Öbergstabellen, men gick efter nya påstötningar över till Faluvira 1975.
Reformeringen av budtabellen medförde dels en uppvärdering av solotrumfspelen, dels en justering av solospelens poängvärden så att man fick bort alla avrundningsfel i pinnbetalningarna. Falu viraklubb utgick vid sin omläggning inte från Öbergsviran, utan från den klassiska Victorintabellen med de nya buden gask på 0, vingel 8 och tringel 9 inplacerade enligt gamla tabellens principer. Man hade dock vid detta tillfälle redan genomfört den tidigaste av alla revideringar av Victorins budordning, nämligen att lyfta vingel 6 över 7-spel.
Trots att den stora kungliga solomisären lyfts ner från förstaplatsen i budtabellen, spelades den i Falun på ett sätt som påminde om de forna glansdagarna: spelföraren måste lägga upp sina kort före köpet, och motspelarna tilläts rådgöra med varandra om både köp och spelföring och fick även jämföra kort.
Betalningarna till och från pullan i Faluvira var lika stora som motsvarande betalningar i Öbergsvira. Märk dock att turné 8 inte finns med i Faluvira.
I ett försök att åter popularisera vira publicerade Göran B. Nilsson 1973 Handbok i vira. ”Min grundläggande historiska analys hade givit vid handen att vira var ett kortspel, som är värt att sprida till varje pris – också ett billigt”, förklarade Nilsson senare i essäsamlingen Den lycklige humanisten. Ordningen i Nilssons budtabell följde i stort sett Öbergsvira, med undantaget att 7-spel tog över vingel 6. På betalningssidan hade däremot en hel del förändringar genomförts. Förlorad gök betalades till exempel med enkla betar. Alla transaktioner till och från pullan efter hemspelat omköp hade ersatts med en enhetsbetalning på två pinnar till spelföraren.
Göran B. Nilssons mest betydelsefulla insats gällde avpassningen av bud. För att sätta in hans arbete i sitt rätta sammanhang, är det nödvändigt att göra en liten historisk utvikning. Avpassningen av bud var under större delen av 1800-talet helt fri i alla sällskap. Förhand tilläts öppna budgivningen med att passa, och det fanns inga krav för att passa av gök. Att passa på starka kort i hopp om att någon annan skulle förlora sitt spel brukade enligt samfälliga uppgifter kallas för att lurpassa och var således undantag snarare än regel. Man insåg dock vikten av att chansa när någon annan hade ett säkert spel. ”Många vilja alltid straffa solo, så vida de hafva någon sannolikhet att vinna gasque”, förklarade den anonyme författaren till 1853 års klassiska virabok i västficksformat.
Det tidigaste skriftliga omnämnandet av regleringar i avpassningen av bud återfinns i H.L. Victorins klassiska verk Handledning i vira från 1888. I ett avsnitt som egentligen handlade om pinnbetalningarna fanns de nu gällande avpassningkraven för gök återgivna, även om Victorin menade att de bara tillämpades av vissa spelare och att de var på väg att överges. Han gav ingen förklaring till hur denna regel uppkommit. Förmodligen hade den sitt ursprung i att gök inte accepterades i alla kretsar när det introducerades, eftersom den ansågs vara för lätt att ta hem. Genom att ställa krav på spelarnas passhänder kunde man förhindra att hasardvilliga spelare tog hem marginellt bjudna gökar genom tur i köpet. I ett annat avsnitt som gav tips om vilka ingångar som kunde anses lämpliga för olika bud förklarade Victorin att vissa spelare ansåg att solospel bara fick bjudas på helt säkra händer, och att det var så gott som otänkbart att passa av dessa bud. Även om det inte sades uttryckligen i texten, gällde denna restriktion förmodligen bara de allra lägsta solospelen, solo 6 och möjligen även solo 7.
I en debattartikel i Svenska Dagbladet år 1905 – som egentligen avsåg att framföra argument för att vira är ett förnämare spel än whist – framgick att sättet att spela vira genomgått en kraftig förändring sedan mitten av 1800-talet. Det betraktades nu som en hederssak att försvara pullans innehåll och att förhindra att andra spelare fick ta hem sina spel. En sann viraspelare borde vara en gentleman ”i så motto att han uppoffrar sig för det gemensamma bästa, det vill säga å ena sidan hellre riskerar en sannolik bet, än att släppa hem motståndaren, och å andra sidan låter motståndaren sätta sina betar, hellre än att själf hemtaga ett säkert eller så godt som säkert spel”. En giv skulle normalt sluta med att någon måste betala till pullan. Tidsandan sammanfattades träffande i talesättet ”spelet går ut på att sätta bet”.
För att förhindra onödiga hemspel blev det nödvändigt för spelarna att ställa krav på sina passkort även för andra bud än gök och låga solospel. För att passa av trumfköpspel – begär, 7-spel, turné och vingel – ansågs till exempel vanligen tre till fyra håll vara lämpligt i första hand och två till tre håll i andra hand, men det förekom flera andra varianter, till exempel att första handen skulle gardera färgerna med håll och andra handen ofärgerna. För att passa av köpmisär räckte det i de flesta kretsar med en låggard, men på vissa ställen ställdes samma krav som för gök. De nya avpassningskraven som växte fram gällde i regel bara upp till en viss nivå i budtabellen, eftersom man annars kom upp i orimligt höga bud. Gränsen kunde till exempel sättas vid gök eller 8-spel. Avpassningskraven för andra bud än gök och solo tillämpades aldrig bokstavligt. Det var tillåtet att tumma lite på kraven, om man hade goda skäl att tro att föregående budgivare inte skulle gå hem.
Alla spelare uppskattade inte det nya sättet att spela vira. Varje krets verkar ha utvecklat sina egna traditioner. Diskussioner om hur ”riktig” vira egentligen borde spelas förekom flitigt. I Nya vira-boken år 1910 verkar författaren ha slitits mellan två spelstilar. Han ansåg å ena sidan att man inte borde passa utan styrka på handen: ”Man måste således ha håll för att passa på gök och man måste äfven ha håll för att passa på andra bud, fastän det ej är stadgat betstraff för brott häremot.” Samtidigt insåg han att detta ledde till orimliga konsekvenser om man spelade för att vinna, och han var inte beredd att gå så långt som att spelarna skulle offra sig för det gemensamma bästa: ”å andra sidan kan det förekomma fall där det gäller att förlora så litet som möjligt, d. v. s. att man själf har så dåliga kort, att man måste förmoda, att man går bet, om man får behålla ett begär […] man gör då klokt i att passa och hoppas på bättre kort nästa gång.”
I de former av hasardvira som växte fram under 1910-, 1920- och 1930-talet måste spelarna i eget intresse ställa stora krav på sina kort när de passade. Spelföraren kunde i värsta fall lyfta ända upp till etthundrasextio betar ur pullan vid hemgång. Det var bättre att själv uppoffra sig med ett billigt bud som gask än att släppa igenom ett hasardspel på svaga kort. I Öbergs Vira-boken från 1945 rekommenderades att första handens pass i tringel 9 med fyra tillåtna köp minst borde innehålla två synnerligen starka dubbelhåll och ett starkt enkelhåll, medan andra handen borde kunna uppvisa minst ett starkt dubbelhåll och två starka enkelhåll.
Det har i flera olika sammanhang föreslagits att hasardviran var den viktigaste orsaken till att avpassningskraven växte fram i vira, men artikeln i Svenska Dagbladet från 1905 visar att traditonen att ”sätta bet” inte har något med hasardbuden att göra.
Regeln att första budet från förhand inte fick vara pass formaliserades dock under hasardvirans tidevarv, även om detta i praktiken redan var en oskriven lag i de flesta kretsar. I en artikelserie i Nya Dagligt Allehanda 1937, senare också utgiven i häftet Reformvira, lanserade Einar Lindström och Fred Winter en ny version av vira, där bland mycket annat denna regel ingick. Trots att reformviran aldrig fick någon större spridning bland landets viraspelare, togs förbudet mot pass som öppningsbud upp i Öbergs virahäfte 1945 och blev genom häftets normgivande inverkan snabbt allmänt accepterad.
Göran B. Nilsson lärde sig att spela vira på 1950-talet av vännen Kurt Ågren, som i sin ungdom spelat hasardvira i sin allra mest råa och brutala form, men slutligen kommit i kontakt med en äldre och mer förfaren spelkrets i Salatrakten. Salaviristerna ansåg att spelet gick ut på att sätta bet och använde sig av fyra ”goda råd” vid avpassningen, för att säkerställa att motspelarna tillsammans hade tillräcklig styrka. Detaljerna i dessa råd har fallit i glömska, men de var av samma typ som de avpassningskrav som diskuterats ovan.
Nilssons försökte nu ge spelet en stabilare grund genom att göra traditionen att vira går ut på att sätta bet till norm och systematisera äldre tiders vagt formulerade avpassningskrav. Råden från Salakretsen arbetades om och utvidgades, så att de omfattade alla bud upp till solo 9. För att markera avpassningskravens centrala roll i budgivningen införde Nilsson beteckningen avpassningskonventioner. Precis som i äldre former av vira tilläts dock en viss flexibilitet i uttolkningen. Konventionerna var inga formella regler, utan rättesnören som man tillämpade ”efter samvete och genom gentlemen’s agreement”.
I boken ges en detaljerad beskrivning av hur den tänkta budgivningen rent praktiskt skall gå till. Huvudmålet var att någon annan skulle bli spelförare och förlora sitt spel, även om man ibland kunde gå över på offensiven och försöka ta hem ett eget bud. ”Men hur skall man då tvinga upp en annan spelare i ett bud som han inte vill ha? Det är möjligt framför allt därför att man inte får passa av ett föregående bud utan vidare, och därför att första budet aldrig får vara pass. Med ett pass är man definitivt ute ur budgivningen, men för att nå detta i allmänhet eftersträvansvärda mål, måste handen uppfylla vissa krav på budkontroller, garder mot att det avpassade budet skall gå hem. Dessa kontrollkrav varierar för varje bud och återfinns i de för vira säregna avpassningskonventionerna.” Nilssons betalningsreformer och ändringar i budtabellen har inte fått någon större spridning bland landets viraklubbar, men avpassningskonventionerna har införts på många ställen, ibland i något bearbetad form.
Både den hundraåriga traditionen att till varje pris tvinga spelföraren att sätta bet och Nilssons försök till att vidareutveckla denna tradition har enligt mitt förmenande inneburit en försämring av spelet. Buden drivs ofta upp till en orealistiskt hög nivå som inte längre svarar mot värdet av korten på handen, och avpassningskravens status som ”gentlemen’s agreement” skapar osäkerhet om vilka regler som egentligen gäller. Dessutom är beslutet huruvida man skall passa eller bjuda vidare ett av de absolut svåraste taktiska övervägandena i vira, och genom att låta detta beslut avgöras av formella konventioner snarare än spelarnas eget omdöme tar man bort många av finesserna i budgivningen.
Nilssons avpassningskonventioner smög sig in i Stockholms Wirasällskap på 1970-talet via den dåvarande spelledaren Bertil Albrechtsson, men klubbades aldrig på något årsmöte och tillämpades mycket olika av olika spelare. På årsmötet 2003 avskaffades konventionerna efter flera års intensiv debatt, och de nu gällande reglerna med i huvudsak fri avpassning infördes.
Avpassningskonventioner enligt Nilsson
| Bud | Första hand | Andra hand |
| Begär | Fyra håll | |
| 7-spel | Håll i färger och en ofärg | Håll i ofärger |
| 8-spel | Håll i färger | Håll i ofärger |
| 9-spel | Håll i färger | Håll i ofärger |
| Turné 6 | Tre håll | |
| Turné 7 | Två håll | |
| Turné 8 | Två håll | |
| Vingel 6 | Två dubbelhåll | |
| Vingel 7 | Två dubbelhåll | Ett dubbelhåll och två håll |
| Vingel 8 | Två dubbelhåll | Ett dubbelhåll och ett håll |
| Tringel 9 | Tre håll | Två håll |
| Gök | Två låggarder | En låggard |
| Köpmisär | En låggard eller två antydan till låggard | |
| Gask på 0–4 | Ett håll och en antydan till låggard | |
| Gask på 6 och 5 | Ett håll | |
| Solo 6–8 | Bör ej avpassas | |
Öbergsvira och Faluvira dominerande bland landets virasällskap under andra halvan av 1900-talet. I slutet av 1990-talet började vissa svagheter i dessa tabeller uppmärksammas, vilket föranledde Sundsvalls viraklubb (1997) och Stockholms Wirasällskap (1999) att var för sig ta fram nya uppdaterade budordningar. Reformförslagen är ganska lika, men skiljer sig åt i vissa detaljer. Vi skall här kort gå igenom och förklara tankarna bakom de viktigaste ändringarna som genomfördes i Stockholm.
Utgångspunkten för nyordningen var Faluns gamla budtabell, kompletterad med budet turné 8. Reformförslaget innebar först och främst att de låga buden i Falutabellen ordnades i enlighet med Öbergsvira, det vill säga vingel 7 flyttades över 8-spel, vingel 8 över 9-spel och gask på 0 placerades mellan vingel 6 och gök.
Köpmisärerna på 1–3 har traditionellt spelats med tretton slutna kort, vilket gjort dem till något av ett problembarn i vira: köpmisär på 3 är alltid sämre än köpmisär på 4, eftersom spelföraren i det senare fallet får lägga bort ytterligare ett kort efter köpet, och köpmisär på 1 är alltid sämre än solo petite misär, eftersom spelföraren i solo petite slipper ta upp något okänt kort på handen. I den nya budordningen spelas köpmisärerna på 2 och 3 med tolv slutna kort och köpmisär på 1 med elva slutna.
Statistiken över hemspelade bud i Sundsvall omfattade i slutet av 1990-talet över tolvtusen speltimmar. En ny genomgång av hemspelningsfrekvensen för solobud visade att solo grande misär ouverte placerats för lågt i Faluvira. Rätt placering är mellan solo 11 och solo grande misär ouverte royale. Omplaceringen gjorde att man samtidigt var tvungen att ändra lite i pinnbetalningarna för att få en jämn ökningstakt.
Betalningen av solomisärer var för övrigt så dålig i Faluvira att buden kunde användas som nödbud på ett sätt som aldrig varit meningen. Om en spelare till exempel bjöd solo 10 och någon av de övriga spelarna med ledning av de egna korten och budgivningen insåg att den skulle gå hem i högsta färg, var det lönsamt att bjuda solo petite misär ouverte och helt sonika lägga handen för kodilj. I den nya tabellen åtgärdades problemet genom att halvera pinnbetalningen för solotrumfspel.
Termen royale hade ingen entydig betydelse i Faluvira, utan tillämpades olika för den lilla och den stora kungliga misären. Denna inkonsekvens – som förmodligen var en kvarleva från tiden då solo grande misär ouverte royale låg högst i tabellen – rättades till genom att förbjuda allt samråd mellan motspelarna.
Betalningarna till och från pullan efter omköp i turnéer, vinglar och tringlar har förenklats avsevärt i Stockholmsviran. Traditionellt fick spelföraren sätta en bet efter hemgång i omvingel 6 och 7. Denna onödiga specialregel gjorde att omvingel blev olönsamt under nästan alla tänkbara omständigheter och togs därför bort. I antihasardens intresse togs även betarna för överstick i omturné 8, omvingel 8 och omtringel 9 bort. Betalningen var tidigare så generös att man kunde tjäna mer på hemgång efter omköp än efter enkelt köp.
Statistik från händer lagda av Leif Boman, Stockholms Wirasällskap, visade att 9-spel (med Göran B. Nilssons avpassningskonventioner) är ett av de svåraste spelen att ta hem. I realiteten behöver man en solo 6 eller solo 7 på handen för att ha en rimlig chans till hemgång. Undervärderingen av 9-spel är mycket olycklig, eftersom budet därigenom blir mer eller mindre objudbart. I Stockholmstabellen lät man 9-spel byta plats med solo 6, så att det åtminstone kunde användas för att straffa det lägsta solobudet.
I Victorins budtabell varvades gaskar konsekvent med trumfbud, medan man i Faluviran gjorde ett undantag: två gaskar (6 och 5) pressades in mellan solo 7 och solo 8. Därmed blev gask på 5 mer eller mindre oanvändbart, eftersom gask på 6 i alla lägen är att föredra, om man vill bjuda över solo 7 eller lägre trumfbud, medan varken gask på 6 eller på 5 duger, om man vill bjuda över solo 8 eller högre bud. Problemet rättades till genom att låta gask på 6 byta plats med solo 7.
Vira är ett spel med budgivning, vilket innebär att spelarna alltid fått kämpa om att bli spelförare i en öppen auktion, där övriga spelare haft chansen att bjuda över. Det har emellertid historiskt sett funnits två undantag från denna grundläggande princip: efterspel och tvångsspel. I båda fall har spelare kunnat bli spelförare trots att de inte har givit slutbudet.
Efterspel kunde anges i alla turnéspel – turné, vingel eller tringel – som lagts i första köpet, det vill säga utan att spelföraren först köpt om. Vem som helst av motspelarna hade då rätt att träda in som spelförare med samma krav för hemgång som i den ursprungliga turnén, vingeln eller tringeln. Trumf bestämdes på nytt genom att efterspelaren slog upp nya kort ur talongen. Rätten att bli spelförare i efterspel inskränktes ibland till den spelare som satt till vänster om eller till de spelare som satt i sämre hand än den ursprungliga spelföraren.
Den spelare som utsetts till spelförare i budgivningen måste alltid betala för den lagda handen i det första köpet. För efterspelaren gällde samma betalningsvillkor som vid ett normalt omköp (sedan den del som härrör från första köpet räknats bort): vanlig pinnbetalning, vanlig betalning ur pullan vid hemgång och dubbel betalning till pullan vid förlust. Efter särskild överenskommelse kunde ibland de extra betarna för hemgång och överstick i omvingel 8 och omtringel 9 betalas även vid efterspel. Efterspelaren hade ingen rätt att göra omköp, och ingen annan spelare kunde heller träda in som ny efterspelare, om han valde att lägga sig.
Efterspel rensades slutgiltigt ut i Handbok i vira, eftersom författaren ansåg det vara rent nonsens att kunna spela bud utan att först ha deklarerat dessa i budgivningen. En liten finess med efterspel var dock att spelarna tvingades till en viss försiktighet med att bjuda turnéer, vinglar och tringlar utan att ha ingång för buden. En motspelare som själv satt med starka kort kunde – istället för att bjuda vidare – passa med avsikten att bli spelförare i ett efterspel. Den spelare som bjöd med svaga kort straffades dubbelt för sin obetänksamhet: dels måste han själv sätta bet, dels plockade efterspelaren betar ur pullan. Man bör dock komma ihåg att det fordras en mycket stark hand för att våga sig på ett efterspel, och att det förmodligen användes rätt sparsamt. Om spelföraren sitter med svaga kort, är han tvungen att köpa djupt i talongen. Ett eventuellt efterspel måste då spelas hem i kraft av starka sidofärger, eftersom återstoden av talongen sällan räcker till för att köpa på sig en stark trumffärg.
Under hela viraspelets historia har tvångsspel använts som alternativ till ålning för att få betar i pullan. Ett tvångsspel innebär att den spelare som sitter i förhand måste spela ett i förväg överenskommet spel, ofta ett högt värderat spel med liten chans till hemgång. Normalt spelas ett bestämt antal rundor med tvångsspel, så att varje spelare har nackdelen av att sitta i förhand lika många gånger.
På 1800-talet gick det inledande tvångsspelet i ett parti under namnet wira forcée och spelades oftast i tre rundor. Spelarna kom först överens om vilka spel som skulle spelas i respektive runda, till exempel vira, gask på 6 och turné 7. Om förhand gick hem i tvångsspelet, slapp han sätta bet; om han förlorade, var han tvungen att sätta bet. Man gjorde ingen skillnad mellan bet och kodilj och det utgick heller ingen pinnbetalning för spelen. Däremot förekom det ofta att förlust i den andra och tredje rundan alltid betalades som kodilj, det vill säga spelföraren var tvungen att sätta dubbla betar. Ibland var det bara betalningen som skilde mellan rundorna, till exempel kunde spelet i första rundan vara ”wira vid äfventyr af en bet” och i andra rundan ”wira vid äfventyr af codille”.
Under hasardvirans tid ändrade tvångsrundorna karaktär i enlighet med tidsandan. Vingel 8, och så småningom tringel 9, trängde undan gaskar och viror som tvångsspel, samtidigt som man övergick till att utkräva full betalning för tvångsspelen, det vill säga spelföraren vann och förlorade samma antal betar och samma pinnbetalning som i motsvarande fria bud. Bruket att spela flera tvångsrundor i rad vid ett och samma tillfälle upphörde, men tvångsrundorna spelades istället vid fler tillfällen. De flesta virapartier både inleddes och avslutades med en tvångsrunda, och i vissa sällskap spelades dessutom en tvångsrunda så fort något högt spel tagits hem.
En pågående tvångsrunda fick avbrytas, om någon av spelarna hade tillräckligt starka kort för att ge ett högt solobud (till exempel ett bud högre än vira). Tvångsrundan återupptogs sedan, och samma spelare som var förhand före avbrottet stod åter på tur som förhand i nästa giv. Bruket av tvångsrundor verkar vara på kraftig tillbakagång, även om både tvångsvingel och tvångstringel fortfarande förekommer på sina ställen.
Hasarden och tvångsspelens fördärvliga inverkan på människor framgår av följande skröna från Skåne. Under mellankrigstiden bjöd traditionen i södra Sverige att alla virapartier skulle inledas med en runda tvångstringel, som dock fick brytas med någon av de båda kungliga misärerna. Denna regel var man okunnig om i sydvästra Småland, ända fram till den 10 september 1930. Den dagen hade ”Starke prästen” i Huaröd fått hemgångskort till ett av dessa bud, för att inte säga båda. Vid virapartiet i Stenbrohults prästgård förvägrades han att bryta kyrkoherdens tvångstringel, och på natten hängde sig Starke prästen i kyrktornet. Den 11 september infördes regeln även i Stenbrohult med närliggande pastorat.
I vira rangordnas korten i allmänhet på samma sätt som i whist, det vill säga essen högst och tvåorna lägst. Undantagsvis kan essen i vissa misärspel räknas som ettor, om spelföraren sitter med alla fyra ess på handen. Denna regel dök upp i viralitteraturen i mitten av 1800-talet och omfattade då alla misärer. Spelföraren anmälde att han satt med alla ess när första esset spelades ut. Urkunderna var sedan ganska tysta i detta spörsmål under de följande hundra åren, vilket tyder på att regeln endast kom till användning i vissa kretsar. Den fanns med i Alexander Bomans budtabell från 1898 och omnämndes åter i Öbergs virabok från 1945, som dock avrådde från bruket att låta essen räknas som ettor, eftersom slumpmomentet i spelet därmed ansågs öka. I de moderna budordningar som tar upp regeln om essen som ettor omfattar bestämmelsen vanligen bara misärgaskarna.
När Göran B. Nilsson skrev sin bok om vira 1973, var det för att väcka intresse för något som han trodde var på väg att försvinna. Han avslutade boken med de ödesmättade orden ”Och nu är det – slutligen – allvar” följt av en dikt av Gunnar Ekelöf:
September!
Och nu är det vinter igen,
men bjällerklangen har tystnat
och alla de gamla jägarna är döda.
Och örnarna på skåpet är mera dammiga,
och lodjuren som klänger på trädstammen
i hörnet bak sextitalssoffan
är mera malätna än någonsin!
Och det är länge sedan jag satt träkarl i vira
med gubben och inspektorn,
som var galen i Vingel-8
och alltid förlorade.
Vira kommer inte att bli var mans spel igen på det sätt som det var för hundra år sedan. Utbudet av andra förströelser och tidsfördriv i ett modernt samhälle är alldeles för stort. Men vira har ändå levt vidare och hittat en form i det tjugoförsta århundradet. Några av de ärevördiga klubbar som bildades i början och mitten av förra seklet har gått i graven, men andra klubbar har tillkommit och vira väcker alltjämt intresse även bland unga människor.
Det har också växt fram en tävlingsverksamhet. Stockholms Wirasällskap tog år 2003 initiativ till det första svenska mästerskapet i vira och fortsatte att bjuda in andra klubbar på årlig basis. Sundsvalls viraklubb tog över stafettpinnen 2007 i samband med sitt 60 års-jubileum, och efter hand har även andra sällskap klivit fram och stått för arrangemanget. Vira har kanske inte potentialen att bli ett tävlingsspel av samma snitt som bridge, men svenska mästerskapen är ett trivsamt forum för spelare över landet att träffas och tävlingar bidrar till att väcka uppmärksamhet och intresse för spelet. Om Gunnar Ekelöf hade varit med oss idag, hade vi fortfarande kunnat bjuda in honom till ett parti vira – även om den galne inspektorn inte längre kan vara med.
© Lyckans Talisman
First published: 8 October 2023
Last revision: 20 October 2023